Får vårdpersonal blotta sin mänsklighet?

Vårdpersonal i gasmask. Vårdpersonal som talar om sin rädsla. Rädsla att bli smittad och smitta sin familj. Orsaka någons död. Att dö själv. Vårdpersonal som gråter. Är kissnödiga, hungriga. Som svettas. Får skav och märken i ansiktet av masken. Som gläds och firar när en patient gör framsteg. Under vårdens pandemi har något ovanligt hänt.

Vårdpersonal har framställts som människor.

De ÄR ju människor, så det är ju bra att de framställs så. Men det blir extremt dubbelt för mig eftersom allt det media nu visat om vårdpersonalen som vårdar personer med covid-19 är sådant som vårdpersonal i vanliga fall håller inom sig. Som de inte delar med sina patienter. Nu verkar det tvärt om eftersträvansvärt att visa.

I vanliga fall blottar de sällan sin mänsklighet.

Jag upplevde själv som student och nybakad arbetsterapeut att jag förväntades se på mig själv som något annat än patienterna. Jag skulle vara sval. Oberörbar. Vänlig men närapå kylig. Jag skulle distansera mig från patienterna. Inte komma för nära och visa mig som den jämlike jag var. För det skulle på något sätt göra mig mindre trovärdig.

Mindre professionell.

Nu plötsligt får vi se personal som själva pratar om att de på en sekund kan bli patienter. Att de vårdar kollegor. Pratar om sina obehagskänslor och rädslor inför det faktum att vi alla är lika sårbara. Som värjer sig inför den onåbara hjältestatusen men ändå kräver att bli bemött som den kompetenta människa man är. En sådan av kött och blod. Med känslor.

Någon som påverkas av det man möter.

Jag insåg ganska tidigt i min ”karriär” att mina egna rädslor och fördomar som kröp fram i mötet med mina patienter förstörde något. För mig själv och de jag var satt att hjälpa. De försämrade mina möjligheter att nå fram till patienten och gjorde mig till en sämre arbetsterapeut. Det fick mig att vilja förändras. Bli mindre rädd och fördomsfull.

Våga möta mig själv för att klara av att möta mina patienter.

Jag ville inte bli förlamad av min egen rädsla för döden i mötet med en döende patient någon mer gång. För det gjorde att jag inte klarade av att ställa de frågor jag behövde för att kunna stödja personen framför mig. Jag behövde lära mig förhålla mig till min egen dödlighet – mänsklighet – för att bli trovärdig och trygg i min yrkesroll.

I stället för att stänga av och bli kylig.

Människor har reagerat väldigt olika på pandemireportagen om vårdpersonalen och det som personalen själva delat av sin vardag i sociala medier. Jag har sett en del som blivit obekväma. Provocerade. Som verkar ha fått sin bild av vårdpersonal som en annan högre stående varelse krossad. De tycker att vårdpersonalen ska bita ihop och göra sitt jobb.

Inte visa sig så svaga.

Jag menar inte att jag vill att min läkare ska bryta ihop framför mig på grund av sin egen rädsla att bli svårt kroniskt sjuk. Att jag ska tvingas trösta. Utan att jag vill möta personal som har förstått, bearbetat och accepterat att vi inte är så särskilt olika ändå. Att det lika gärna skulle kunna vara jag som var personal och hen patient.

Att det är en olycklig slump att vi möts så här.

Det skulle krävas att de visade en annan respekt då. Att man visade en större lyhördhet för mina erfarenheter och mina behov. En större förstående för mina reaktioner. Distansen skulle krympa och tilliten skulle kunna växa. För då skulle inte personalen inte längre kunna se på mig som om jag vore ett orelaterbart ufo.

Inte bli oreflekterat obekväma med tanken på sig själva i min situation.

Så tack till all vårdpersonal som visat er sårbarhet de senaste halvåret. Som visat era rädslor. Er mänsklighet. Jag hoppas att ni får stöd att hantera det här nu. Ta hand om känslorna. Vågar möta dom på djupet. Så att ni kan införliva och använda denna erfarenhet för att bli mänskligare och mer mogna i mötet med era patienter. Trygga.

Att ni inte tvingas svälja. Bli kyliga och distanserade för att ni inte ges några andra alternativ.

---

Bild: Självporträtt