Hatkärlek

Jag älskar att måla. Samtidigt hatar jag det. Nä. Inte hatar. Jag hatar inte målandet i sig utan att jag blir så uppslukad av det och av tanken på att måla och får därför svårt att vara så disciplinerad som jag behöver. Jag har svårt att vara så där fyrkantig och kontrollerad som jag måste vara för att inte överbelasta mig och hamna i ansträngningsutlöst försämring (PEM). Tråkigt distanserad. Närapå blasé.

Det är hela tiden så många impulser att stå emot och idéer att vänta med eller att skrota. Samtidigt som jag har hängande över mig att om jag inte klarar av att begränsa mig så måste jag sluta helt. Det är den bistra verkligheten. Tyvärr. Och det är så yttepyttelite som behövs. Så lite att jag oftast har svårt att förstå det själv. Att jag inte ens kan släppa alla tankar och fantasier fria utan att jag även måste begränsa mig där för att inte bli överansträngd. Hur sjukt är inte det? 

Ur ett friskt perspektiv målar jag redan så lite att det knappt ens är lönt. Ändå ligger jag på max av vad jag klarar av. Balanserar på gränsen till för mycket. Det är så enormt frusterande. Och klarar jag inte av att hantera den frustrationen och kapar mera. Bromsar lusten. Längtan efter mera. Ja, då måste jag plocka undan allt och sluta helt, för att inte frestas att göra mer än jag tål. Jag kan inte ta risken att bli bestående försämrad.

Och på allvar tror en del att det är brist på vilja och engagemang som gör att jag fortfarande är sjuk. Ni kan fara åt pipsvängen – för ni vet inte vad ni pratar om!

---

Bild av mig