Utom min kontroll

I veckan har jag fått besked om att förvaltningsrätten ytterligare en gång enhälligt dömt ett ärende till min fördel. Jag har alltså rätt till sjukpenning för den perioden också. Tvärt emot Försäkringskassans bedömning. Tvärt emot både handläggarens och omprövningens beslut. Om nu inte Försäkringskassan bestämmer sig för att överklaga beslutet i sin tur. Det är bara vänta och se. Utom min kontroll.

Jag borde kanske vara glad och tacksam över att jag förmodligen får mina pengar även denna gång, men känner ingenting längre. Hur jag än letar inombords kan jag inte hitta något. Inte ens lättnad. För det här känns bara som en bit i ett oändligt pussel. En bit som slumpmässigt föll på rätt plats just nu men som inte påverkar resten av spektaklet. Inte underlättar följande processer. Nuvarande ärende ligger hos omprövningen, och det är inte lång tid tills det är dags att ansöka för nästa period. Och om Försäkringskassan gjort som fram till nu kommer de inte bry sig ett skvatt om den här domen heller.

Det är till och med så att jag funderat på att inte skriva om det här alls denna gång. För det är ju inte ens så att jag kan använda min erfarenhet av att ha fått rätt mot Försäkringskassan i förvaltningsrätten för att ge hopp till någon annan. Jo, visst det går att få rätt, men utfallet för olika personer verkar vara totalt slumpartat, så bara för att du gör likadant som mig är det inte säkert att du får samma resultat. Kanske är det till och med så att det jag vill ska skapa hopp hos någon bara leder till hopplöshet, eftersom den personen aldrig får rätt trots att hen borde ha det. Trots att hen varit lika envis som jag.

Jag ser många som får rätt mot Försäkringskassan ge råd till andra om hur dom ska göra för att också få rätt. Som att det bara gäller att trycka på rätt knappar för att få ett visst resultat. Som att det finns ett visst trick som bara måste göras på rätt sätt så går det. Men är det något jag lärt mig under de här åren är att det här med sjukförsäkringen och Försäkringskassan inte fungerar så. Visst det finns säkert saker du kan göra för att öka sannolikheten att få din sjukpenning godkänd. (Som att faktiskt ansöka om omprövning eller överklaga beslutet…) Men samtidigt har jag mött personer som gjort alla rätt men som ändå står utan.

Det enda jag är säker på vid det här laget är att i mitt fall gör Försäkringskassan allt de kan för att slippa mig. De fortsätter avslå in absurdum. Fortsätter använda samma motiveringar som domstolen redan dömt ut gång på gång. Som att de i själva verket väntar på att jag ska ge upp och acceptera deras förvridna bild av min verklighet. Det enda jag kan göra är att vara lika envis tillbaka. Att gång på gång begära omprövning, vänta på avslag och sen överklaga och hoppas på att förvaltningsrätten ska fortsätta göra en vettig tolkning av lagen och att Försäkringskassan inte ska begära prövningstillstånd i Kammarrätten.

”Om man är missnöjd med Försäkringskassans beslut är det bara överklaga” är ett mantra som politiker och talespersoner från myndigheten gärna använder när de blir ställda mot väggen om sådana som jag. Faktum är att det inte är så bara. Det är ett enormt arbete som min man får göra, utan honom hade jag varit helt chanslös. Och utan våra ekonomiska möjligheter att ta hjälp av en jurist hade det nog varit ännu större risk att vi inte orkat kämpa vidare med att överklaga. Tre och ett halvt år har vi hållt på och tröskat det här nu. Och vi är definitivt inte i mål ännu.

Det enda råd jag kan ge är: Bli inte sjuk!

---

BIld av Alexas_Fotos från Pixabay