Så SVT ska visst ge sig ut på jakt efter de stulna välfärdsmiljarderna (1). Till sin hjälp efterfrågar man myndighetspersoner som ”känner till missförhållanden, systemfel eller fusk som banar väg för missbruk av välfärdssystemet”. 

Och jag känner avgrundsilskan vaknar där djupt inom mig.

Att de inriktar sig på fusk och missbruk kan ju låta bra. Men det skrämmer mig. För vi vet ju hur detta redan används av politiker för att legitimera åtstramningar som i slutänden drabbar alla i beroende av välfärden negativt. Vi vet ju också att de så kallade fuskutredningarna (2)  som ligger bakom fuskfokuset inte är särskilt välgrundade utan faktiskt handlar om rena gissningar. Gissningar som säkerligen både präglas av och cementerar myten om människan som är lat och vill sko sig på andra.

SVT gräver efter fel stulna miljarder…

Fokus borde i stället ligga på alla oss som faktiskt blivit bestulna på vår sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning, assistans eller försörjningsstöd. Och hur detta krymper vårt livsutrymme. På politiker som använder avgifter som är menade att bygga upp trygghetssystemen för att kunna göra skattesänkningar för de som äger mest (3). Och på skattesmitarna som varje år plundrar välfärdssystemen på 130 miljarder (4) – vilket kan jämföras med att de totala kostnaderna för  Försäkringskassans utgiftsområden uppgick till 224 miljarder under 2019 (5).

#116omdagen skriver i sin senaste artikel (6) att vi nu snart är uppe i 200 000 människor som sedan 2016 fått avslag på eller indrag av sjukpenning. Till det kommer alla de som nekats assistans, sjuk- eller aktivitetsersättning och de som satts på bar backe men inte kunnat få försörjningsstöd på grund av att man kastats ur systemen som ska bevisa att behoven finns.

Jag känner att Försäkringskassan betraktar mig som någon som jagar efter något hon inte har rätt till. I deras bedömningar utmålas jag som en simulant som försöker luras. Som att det jag berättar om mitt liv omöjligen kan vara sant. Att jag därför är en sån där bedragare som måste hållas på ett betryggande avstånd.

När man i förväg tänker att alla som söker stöd i våra trygghetssystem är potentiella bedragare kommer fokus naturligtvis landa på att undvika att fel personer får ersättning. Bemötandet kommer i högre grad präglas av misstänksamhet i stället för omtänksamhet. På distans i stället för närhet. Behövande människor görs till någon annan, fullständigt olik mig. Till siffror och kostnader.

Man kan säga att fokuset på missbruk och fusk i välfärden fungerar som olja i avslagsmaskineriet. Det är något som gör det enklare att neka människor det stöd de behöver, och sedan fjärma sig från kritik. För man har ju redan misskrediterat gruppen det gäller i den grad att folk inte längre tror på vad de säger.

Källor:

(1) SVTs granskning (länkt till journalistens twitter)

(2) Fuskutredningarna: State Measurements of Benefit Fraud: Why Expert Elicitations Cannot Be Used to Measure Incorrect Personal Assistance Payments (Altermark och Nilsson) samt ”Det handlar om miljarder” – En metodanalys av hur assistansfusket bedöms av svenska myndigheter (Altermark och Nilsson)

(3) Vi måste prata om den allmänna löneavgiften (Kjell Rautio)

(4) Siffran för skattefusk hittar jag ingen grundkälla till men 130 miljarder per år är den siffra som frekvent återkommer i artiklar om ämnet vid en Googlesökning.

(5) Socialförsäkringen i siffror 2020 (Försäkringskassan)

(6) Kritik rinner av Försäkringskassan som vatten på en gås (#116omdagen)

BIld av bgs_digital_creator från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.