Innan jag började få avslag på mina ansökningar om sjukpenning 2017 gjorde handläggare en sammanlagd bedömning av hela min situation. Av det som framkom både i läkarintyget men också vad olika yrkeskategorier sa på våra möten. Jag har läst försäkringskassejournalen, det framgår tydligt där.

Men ungefär i samma veva som regeringen satte målet om att sjuktalen skulle sänkas till 9,0 började Försäkringskassan bortse från allt annat än det som stod i det aktuella läkarintyget. Man började också välja bort all information som stod där som kom från mig. Min handläggare hävdade dessutom att gamla objektiva fynd inte hade någon plats i läkarintyget, utan informationen skulle vara aktuell. Ny. Rent krasst menade hon att alla utredningar och undersökningar skulle göras om varje gång jag sökte sjukpenning på nytt.

Motiveringen till första avslaget lät så här:

Försäkringskassan anser inte längre att det medicinska underlaget styrker att din arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom /…/Det beror på att det inte i underlaget framkommer några objektiva observerade fynd som beskriver nedsättningar och begränsningar. Det framkommer endast subjektiva upplevelser och beskrivningar.

När jag fick mitt första avslag hade jag varit heltidssjukskriven i sex år. Då hade alla varit överens om att arbetsförmåga saknades. Alla försök till rehabilitering hade genererat ytterligare försämring. Försäkringskassan hade själva avbrutit arbetsträning två gånger på grund av försämring.

Försäkringskassan hade haft en synnerligen aktiv del i min rehabilitering och pushat vården i att pusha mig. Jag blev sämre. Trots detta ville de att jag skulle arbetsträna igen men vården vägrade och Försäkringskassan gav med sig. Varje möte med vård och Försäkringskassan innebar flera veckor av kraftig försämring efteråt. På grund av detta bokade handläggaren själv av det sista planerade avstämningsmötet utifrån det jag och vården berättade. Någon månad senare fick hon alltså för sig att börja avslå.

Varken min psykolog eller sjukgymnast ansåg att de kunde fortsätta behandling – de såg ju hur jag försämrades. När jag inte längre klarade av att delta i någon rehabilitering blev kontakten med läkaren det enda som var kvar och kunde generera de objektiva fynd Försäkringskassan krävde. Så från att Försäkringskassan bedömt av min arbetsförmåga utifrån allt som pågått sedan förra sjukperioden gick de till att bedöma det utifrån vad min läkare kunde se under ett läkarbesök – eller egentligen vad läkaren lyckades beskriva att hen såg i läkarintyget.

Jag är för sjuk för att olika yrkeskategorier ska göra nya bedömningar inför att nytt sjukintyg ska skrivas. Varje möte med läkaren innebär att jag gamblar med det lilla liv jag har kvar eftersom varje ansträngning ger långvarig försämring som riskerar att bli bestående.

Förvaltningsrätten har tagit fasta på hela min sjukhistoria, den sammanlagda bevisbördan som finns, och varje gång enhälligt bedömt att Försäkringskassans avslag är felaktigt. Försäkringskassan tar däremot inte ens hänsyn till helheten i sjukintyget utan väljer ut den information de själva anser passa in i deras mallar. Allt de kan tänka sig att jag själv berättat ifrågasätts. Klipps bort.

Och kvar blir en liten liten tummetott som de sedan bedömer inte alls kan påverka arbetsförmågan på det sätt läkaren påstår. Och de bedömer därför att jag kan arbeta heltid i ett normalt förekommande arbete. Genom detta fragmenterade sätt att bedöma arbetsförmågan förvränger man verkligheten på ett sätt som gör det enkelt att göra avslag även för personer som är mycket svårt sjuka.

Och vips sjunker sjuktalen. Inte för att människor återfått arbetsförmågan utan för att bedömningarna görs på ett sätt som inte tar hänsyn till verkligheten.

Jag är alltså mycket sjukare nu än 2012 då en specialistläkare på en Stressklinik bedömde att jag inte ens hade någon procents arbetsförmåga på den anpassade arbetsmarknaden. Och jag är sjukare nu än när Försäkringskassan själva avbröt arbetsträningen eftersom jag inte lyckades komma upp i mer än sex timmar i veckan. Eller senare då man gjorde en specialare och jag skulle jobba med vissa utvalda arbetsuppgifter hemifrån en timme i veckan samtidigt med annan rehabilitering parallellt.

Och Försäkringskassan avbröt igen på grund av försämring…

Om man ser till min sjukhistoria finns det en röd tråd som helt klart visar att min arbetsförmåga är ännu mer nedsatt nu än när jag först blev sjukskriven. Men Försäkringskassans sätt att göra bedömningar tar inte hänsyn till den röda tråden utan klipper sönder den i stället. Och den lilla avklippta fibern som blir kvar räcker inte som bevis för nåt.

Jag uppfattar det som att tidigare gjordes bedömningen av arbetsförmåga genom att se till trenden för en hel period – nu gör man ett stickprov, delar upp det i tusen delar och väljer sedan ut en av dessa att ta beslut utifrån. 

Det enda logiska är att jag får avslag för att sjuktalen ska ner – inte för att jag har arbetsförmåga.

BIld av Myriams-Fotos från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.