Det “Kafka-artade” är när du kliver in i en surrealistisk värld i vilken alla dina kontrollmönster, alla dina planer, hela sättet på vilket du har konfigurerat ditt beteende, börjar falla samman, när du finner dig själv stå mot en kraft som upplever världen på ett annat sätt än du. Du ger inte upp, du lägger dig inte ner och dör. Istället strider du med allt dina resurser, med allt du har. Men självklart är du chanslös. Detta är det “Kafka-artade”. (Frederick Karl, Kafka-expert, från en intervju i New York Times)
Jag blev fullständigt golvad när Niklas Altermark (en statsvetare som forskar om sjukförsäkringen) skickade det här citatet till mig tidigare i år. Han hade han läst någon av mina texter där jag använt uttrycket Försäkringskafkan i samband med att han jobbade med sin bok, och då börjat fundera djupare kring det här med kafka.
Personen som skrivit texten om det kafkaartade är alltså specialist på Frans Kafka (författaren som är känd för sina surrealistiska romaner) inte en expert på det svenska sjukförsäkringssystemet. Ändå är detta så mitt i prick. Jag ryser och mår illa samtidigt som tårarna väller upp i mina ögon varje gång jag läser det här. Varje gång! För det är som att han beskriver de senaste åren av mitt liv. Åren efter avslaget. Åren då jag befunnit mig i Försäkringskafkans våld.
Försäkringskassan upplever i sanning världen annorlunda än jag gör, och dessutom tar de sig absolut tolkningsföreträde. Inget av vad jag säger spelar någon roll. Mina erfarenheter av min sjukdom och vardag klassas som subjektiva icke-trovärdiga upplevelser. Värdelösa i avsaknad av objektiva bekräftelser av rätt person med rätt titel på det sätt Försäkringskassan förväntar sig. De förnekar min verklighet i och genom varje avslag på sjukpenning jag får. Ifrågasätter både mig och mina läkare. Det är som att vi lever i parallella universum samtidigt som att de hävdar att den plats jag befinner mig på inte ens existerar. Och tyvärr får övriga samhället med sig.
Under den surrealistiska processen mot mitt första avslag skriver jag så här:
Jag hittar inget bra ord för att beskriva vilken känsla det här ger mig. Kränkt är ett allt för futtigt ord. Situationen skakar om mig. Får mina grundvalar att rubbas. Tron på att jag är trygg och skyddad har blivit allvarligt skadad. Det faller runt mig. Bilden av det jag trodde var världen krakelerar och den smutsiga verkligheten grinar med sitt fula tryne emot mig. Jag kan inte värja mig, tvingas att möta rädslan och skräcken med öppna ögon. Jag är inte trygg utan utelämnad till andras godtycke. Oskyddad. Min existens är hotad. (15/4-17)
Ungefär ett halvår efter första avslaget skriver jag en annan text om hur mitt liv och min sjukdom påverkas av avslaget:
Min kropp ogillar helt klart nuvarande läge. Varje del av den pirrar och vibrerar. Varenda utrymme är fyllt till bredden och hotar att brisera vilken sekund som helst. Det finns helt enkelt ingen plats längre. Det är överfullt.
Återigen upptar den sekundära systemrelaterade stressen all min tid. Det är helt ofrivilligt och inte något som är möjligt för mig att välja bort. Jag har redan lämnat över så mycket jag kan till min partner. Men vetskapen om vad som händer går inte sudda ut. Och det är tillräckligt för att det ska bli för mycket.
Sjukpenningärende två är nu i ”hot-läge” och genererar en mängd frågetecken och funderingar. Även om jag inte är särskilt chockad över att de även dissar detta intyg så skapar det kaos i mig. Oundvikligen.
Känslan som snurrar runt i min kropp är densamma som när du känner på dig att det är något du glömt men inte kan komma på vad. Ett febrilt jagande i tankarna. Du kan helt enkelt inte koppla av förrän du minns. I mitt fall är det nog Försäkringskassans avsaknad av logik – och en kombination av minnesproblem, min dåliga inre tidsstruktur, svårigheten att processa information och symtom på överbelastning – som gör att jag inte kan slappna av.
Det känns som jag inte kommer kunna andas förrän jag förstår.
Men samtidigt vet jag att deras beslut inte är begripligt. Att det saknas logik. Att allt vi nu gör egentligen görs i onödan. Att det görs för sakens skull i en kafkaliknande process som helt enkelt inte kan förstås. Som är obegriplig. (26/9-17)
Där och då tror jag att jag förstod att detta inte gick att förstå. Att Försäkringskassans beslut saknade ”normal” logik. Att det inte gick att resonera sig till en förändring utifrån vanliga resonemang.
Och det leder till den avslutande delen i citatet av Kafka-experten Karl.
Den som handlar om kampen. Om att inte ge upp utan att strida med allt man är och har. Gud så jag känner igen mig! Jag har kämpat mig blå under de senaste åren. För att människor runt mig ska förstå vad som händer. Förstå att logiken saknas. Jag har kämpat mot fördomar och okunskap. Mot de som agerar struts och bestämt hävdar att systemen faktiskt fungerar som de ska. Försökt nå fram till beslutsfattare och politiker som har makt att förändra situationen. Kämpat för erkännande och upprättelse. För mig och alla andra drabbade. Granskat och utmanat floskler och lögner.
Att vara öppen med kampen har varit en genomtänkt strategi för mig. Eller det kändes helt omöjligt att inte tala om min situation:
En politik som far med osanning, som presenterar en verklighet som inte existerar framkallar ett behov hos mig av att leva genomskinligt. Att vara transparent och självutlämnande för att låta människor förstå den sanna smutsiga verkligheten. Se konsekvenserna av de beslut som tas utan kontakt med de som behöver en plats i Sveriges trygghetssystem. (11/10-17)
Men den allra största kampen har varit den vi fört i den rättsliga processen mot Försäkringskassan. Det tog hela två år efter första avslaget tills domen föll i Förvaltningsrätten, men jag kände ingen jublande glädje tvärt emot vad många förväntade sig.
Känns som att jag under två år fajtats för mitt liv, och nu när Förvaltningsrätten gett mig rätt på alla punkter känner jag mig bara slut och så ledsen. Sån skada detta gjort, helt i onödan. Som att jag suttit felaktigt fängslad. I förvar. Utan rättigheter. Nonchalerad. Förtalad. Kränkt. Misstrodd. Och misshandlad. (18/1-19)
Kampen pågår fortfarande. Under tre och ett halvt år har vi begärt omprövning och överklagat ärende efter ärende. Hittills har Förvaltningsrätten enhälligt gett Försäkringskassan bakläxa för sitt verklighetsfrånvända resonemang. Ändå fortsätter de avslå efterföljande ärenden med samma surrealistiska motiveringar som domstolen tidigare avfärdat som otillräckliga och felaktiga. Snacka om att vara chanslös.
Jag har fått möjligheten att i förväg läsa delar av Niklas Altermarks bok som släpps idag. Därför kan jag redan nu säga att i ljuset av det jag läst, och det han har berättat om boken, känns min kamp ännu mer absurd. Allt detta har _verkligen_ varit i onödan. Jag. Hade. Rätt. Hela. Tiden. Vi sjuka hade rätt. Kritiken vi fört fram mot sjukförsäkringen har varit både rimlig och korrekt. Vi har tvärt emot vad företrädare för både politik och Försäkringskassa förstått. Mitt avslag var bara ett verktyg för myndigheten att nå ett politiskt mål. Ett mål vars syfte har varit att spara pengar. Något som inte bara fått förödande konsekvenser för mig utan också för en mängd andra sjuka. Som stulit livsutrymme, gjort människor fattiga och ännu mera sjuka.
Som till och med släckt liv.
I boken drar Niklas också paralleller till Kafka och jag tänker att hans ord och slutsatser får avsluta detta inlägg:
Poängen med att diskutera det Kafkaliknande i sjukförsäkringen är alltså inte att argumentera för att dagens sjukförsäkringssystem är samma sak som rättssystemet i Processen. Poängen är att visa att utsattheten som denne författare frammanade i sina berättelser kan lära oss något om hur sjukförsäkringssystemet uppfattas av de utförsäkrade sjuka. Det handlar inte om byråkratiskt krångel, utan om att vara utelämnad till ett system som svårligen går att förstå eller påverka, men som inte desto mindre kan krossa en. Till skillnad från i Kafkas litterära universum går det emellertid att göra makten över sjukförsäkringen synlig. Systemets absurditet och surrealism skingras när vi blottlägger dess bakomliggande rationalitet. De logiska kullerbyttorna och verklighetsfrånvända resonemangen i avslagsbesluten är – vilket jag har försökt visa – konsekvenser av det överordnade målet att göra fler avslag. Människor försätts i Kafkaliknande situationer, men detta är ett resultat av en kylig och glasklar logik: sjuktalet ska ner. (Citat ur Avslagsmaskinen kapitel 7 av Niklas Altermark)
Bild av mig
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 