Den här dagen har varit frustrerande. Så här kommer återigen en text om sjukförsäkringen och försäkringskafkan.

Aftonbladet började dagen med att toppa sin sajt med en artikel om ”bidragsfusk” för senare övergå till en artikel med rubriken ”Vårdhjälte fick covid-19 – utförsäkrad av Försäkringskassan.”. En berättelse som tidigare delats av flera tidningar.

Kontrasten mellan de två artiklarna blev gigantisk. 

Vänsterpartiet hakade snabbt på uppmärksamheten kring fallet med den utförsäkrade hjälten och kallade socialförsäkringsministern och Försäkringskassan till socialförsäkringsutskottet vilket Expressen skrev om. På sitt officiella twitterkonto delade Vänsterpartiet senare artikeln tillsammans med följande text:

”I Vänsterpartiets Sverige utförsäkrar man inte hjältar. Gör man det i ditt Sverige, @shekarabi?”

I artikeln intervjuas Ida Gabrielsson som är Vänsterpartiets talesperson i socialförsäkringsfrågor. Hon säger bland annat: ”Vi förslår att den nuvarande 180-dagarsregeln tas bort för alla sjuka, oavsett diagnos.”. Samtidigt står det också i artikeln: ”I ett förslag, som Vänsterpartiet lagt fram, vill de förändra den så kallade 180-dagarsregeln och i rehabiliteringskedjan. Bland annat genom att göra ett undantag för människor som är långtidssjuka i covid-19.”

Jag ställde följande fråga till Vänsterpartiet på twitter: ”I texten står det både att ni vill ta bort 180-dagarsregeln för alla diagnoser samtidigt som det står att ni vill göra undantag gör covid. Vad stämmer? Kan man läsa ert förslag någonstans?” Tyvärr har jag inte fått något svar.

Jag tänker ganska många saker om allt detta och ska försöka förklara varför. Jag riktar mig till både politiker och journalister men också till den breda allmänheten som behöver ökad kunskap om varför det finns många saker som är problematiska i det här.

Jag reagerar bland annat på det stora hjältefokuset både i Aftonbladets artikel och i Vänsterpartiets tweet och att man får det att låta som att en hjälte minsann förtjänar en annan behandling. ”Här har man gjort något gott och så får man bara skit tillbaka”, typ. Men är det verkligen värre om en person som arbetat i vården med coronasjuka får sin sjukpenning indragen än kassören på Konsum eller en arbetslös bilmekaniker? Och är det egentligen någon skillnad om orsaken bakom sjukskrivningen är corona, cancer, benbrott eller ME?

Nej! Det är ju faktiskt inte det. Och jag önskar att det vore här fokus kunde få legat. På att den vars arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom har rätt till sjukpenning. Att yrke och diagnos är rätt oviktiga i sammanhanget även om Försäkringskassan ofta hävdar motsatsen. 

Att lyfta fram vissa grupper som om de vore mer värda eller viktiga i diskussionen om sjukförsäkringen riskerar att vi hamnar oerhört snett. Att samtalet kommer att handla om fel saker. Även om det görs med syftet att politiskt ställa saken på sin spets. Och om det nu är ett retoriskt knep för att få folk att fatta att sjukförsäkringen är bristfällig och det faktiskt fungerar: Vad säger det egentligen om vårt samhälle och synen på sjukdom och sjukförsäkringen? Tycker vi att vissa förtjänar bättre på grund av titel eller rang?

Jag önskar också att detta fick stå i fokus: Att ett avslag på sjukpenning trots att arbetsförmåga saknas leder till svåra konsekvenser för individen – oavsett om hen är en hjälte i omvärldens ögon eller någon som inte ens har ett specifikt arbete att återgå till.

Försäkringskassans generaldirektör Nils Öberg tar nu alla chanser att prata bort det här genom att spela på samhällets okunskap om de långvariga problem som finns i sjukförsäkringen, och får det att låta som att covidsjuka får avslag för att covid och pandemin har överrumplat hela systemet. Jag har själv haft exakt samma problem med systemet under tre och ett halvt års tid. Innan dess hade jag godkänd sjukpenning under sex år. För mig var snarare systemet som överrumplade genom att plötsligt använda helt nya och mycket snävare bedömningsgrunder. Och är inte ensam om det!

Jag hade önskat att politiken och media synade Försäkringskassans bluff i stället för att spela med. För det är faktiskt varken covid eller pandemin som problemet utan politiska direktiv och försäkringskassans fantasifulla tolkning av lagen.

De som försöker förändra måste se upp så att inte strävan efter uppmärksamhet och opinion cementerar okunskapen om bristerna i systemet. Man behöver vara extremt tydlig med att de som är sjuka i covid drabbas av exakt samma problem som många andra sjuka kämpat med i åratal.

Det är därför jag också reagerar kraftigt på att Vänsterpartiet återigen pratar om undantag för personer med covid-19. Det ger nämligen helt felaktiga signaler till den okunniga allmänheten som riskerar att tro att problemet handlar om att det här är en ny och speciell situation. Oavsett om det är avsikten eller ej blir konsekvensen att de samtidigt nedgraderar alla oss andra som länge kämpat med felaktiga och orimliga avslag på sjukpenning till något mindre angeläget. Våra situationer blir mindre viktiga och är inget som kräver undantag.

Och Shekerabi. Han pratar bara om lagar som behöver ändras och att övriga partier motarbetar. Men han bortser helt från hur Försäkringskassan snävat in bedömningsgrunderna på ett sätt som inte ens följer gällande rätt som svar på hans eget partis styrning. Utan lagändringar.

En verklighetsfrånvänd klick-bait må skapa uppmärksamhet. Men risken är att det enda man gör är att mata fördomarna. Tyvärr gick chansen till ett vettigt samtal om sjukförsäkringen återigen oss förbi idag och rena felaktigheter om problemen fick onödigt mycket medialt utrymme. Det är djupt problematiskt eftersom okunskapen om problemen i sjukförsäkringen är enormt utbredd – och Försäkringskassan vill inget hellre än att det så ska förbli.

Och gapet mellan den verklighet vi sjuka lever med och det övriga tror vi upplever ökar ännu mer.

BIld av Janos Perian från Pixabay

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.