Fyra frågor till Niklas Altermark

Jag tror att det är fler än jag som har tusen frågor om det som hände på sjukförsäkringsfronten under gårdagen. Vad det betyder nu och framåt. Därför kontaktade jag Niklas Altermark, statsvetare och forskare och bad honom om hjälp att förstå – och jag har fått löfte att dela detta med er.

1. Regeringen och samarbetspartierna har gjort en överenskommelse. Vad händer nu? Vad är den politiska gången?

Överenskommelsen innebär att lagen ska ändras, vilket betyder att riksdagen ska rösta igenom ändringen. Dessutom betraktas denna ändring som en budgetfråga – det är därför Socialdemokraterna har behövt förhandla med partierna i januariöverenskommelsen. Jag vet inte när riksdagen ska rösta igenom överenskommelsen, men eftersom den redan finns på plats kommer det inte heller att bli särskilt dramatiskt. Det är sagt att lagändringen ska vara på plats den första mars och i nuläget ligger Vänsterpartiet på för att människor inte ska drabbas fram tills dess. 

2. Hur ser du på överenskommelsen? För vem kommer den ha betydelse?

Det finns många lager här. För det första har vi haft en sjukförsäkringspolitik i åtminstone tjugo år som har gjort systemet tuffare. Vi har haft en ansvarig myndighet, regeringar och en samhällsdebatt som har drivit på den här utvecklingen. Även om den här förändringen är långtifrån tillräcklig är det första steget i rätt riktning på väldigt länge (om vi bortser från slopandet av den bortre tidsgränsen – men den kom ju samtidigt som regeringen styrde Försäkringskassan att göra hårdare bedömningar för alla). Att vi har tagit det steget är ett resultat av vi har flyttat problemformuleringen. Diskussionen handlar nu inte om att systemen är för snälla eller att människor blir lata av trygghet, utan av att vi har ett system som gör människor illa. Det är viktigt. Det visar att ett tryck underifrån kan leda till förändring. 

Förändringen har att göra med möjligheten att göra undantag från prövning mot normalt förekommande arbete efter 180 dagar. I lagen har det tidigare krävts “särskilda skäl”, vilket har inneburit en tydlig plan om rehabilitering och återgång i arbete. Nu räcker det med “övervägande skäl”. Meningen är att detta ska göra det mycket lättare att få undantag, vilket har varit väldigt svårt för människor som har sjukdomar där det är svårt att sätta ett tidsschema för återgång i arbete. Om Försäkringskassan tillämpar lagen i enlighet med intentionerna kommer det innebära att färre blir utförsäkrade efter 180 dagar, då deras arbetsförmåga kommer att prövas mot den ordinarie arbetsgivaren, snarare än ett “normalt förekommande arbete”. Detta har varit ett stort problem, till exempel för människor med utmattningssyndrom eller psykisk sjukdom, där tidsplaner för återgång i arbete är svåra att göra. För den här gruppen blir det nu lättare att inte prövas mot “normalt förekommande arbete”, vilket gör att färre kommer bli av med sin ersättning. Med tanke på hur de här grupperna har drabbats är detta en viktig förändring. 

3. Är detta tillräckligt? Är vi klara nu?

Vi är inte ens nära att vara klara. För det första berör den här förändringen bara människor där återgång i arbete finns på kartan. Beslutet ruckar inte på arbetslinjen, eftersom fokus alltjämt är återgången i arbete. Dessutom gör beslutet inget för alla de som redan är utförsäkrade. I stor utsträckning är detta ett beslut för de som precis har blivit sjuka eller de som kommer att bli. Författaren till den här bloggen gjorde en viktig poäng om detta: förändringen och trycket har i stor utsträckning skapats av människor som har varit sjuka länge och som inte kommer att påverkas. Det är en solidaritetshandling med alla som som nu är friska. Den solidariteten behöver vi besvara genom att kämpa för förändringar som hjälper de som redan har åkt ur systemet.

För det andra behövs alltjämt förändringar inne på Försäkringskassan. Gällande hur myndigheten styrs och de lagtolkningar man gör – i synnerhet gällande myndighetens utredningsskyldighet och kraven på undersökningsfynd och observationer i läkarintyg. För att de här regelförändringarna ska få genomslag krävs att Försäkringskassan börjar förstå sitt eget huvuduppdrag – att följa gällande lag. Det är därför viktigt att fortsätta granska och kritiskt diskutera myndigheten. 

Slutligen behöver även bedömningarna mot normalt förekommande arbete förändras. Här ska det finnas en överenskommelse att så småningom även ändra så att bedömningarna sker mot ett angivet normalt förekommande arbete, vilket skulle göra det lättare att få sjukpenning. Andra säger att detta alltjämt förhandlas. På längre sikt upplever jag att det både inom forskningen och bland sjuka finns ett motstånd mot rehabiliteringskedjan som sådan. Personligen är det dit jag vill ta förändringen: vi kan inte ha ett system baserat på fasta tidsgränser och allt hårdare bedömningar. 

4. Vad är nästa avgörande steg i kampen för en trygg sjukförsäkring anser du?

För det första att Försäkringskassan reformeras. För det andra att prövningarna mot normalt förekommande arbete sker mot ett angivet arbete. Jag tror att det finns goda chanser här. Vilken politik vi får beror i stor utsträckning på vilka frågor på den politiska agendan som uppfattas som centrala och relevanta. Under de senaste månaderna har den enträgna kampen från sjuka politiska aktivister fått ett stort genomslag, vilket har förändrat spelplanen. Nu gäller det att fortsätta kritisera och mobilisera för förändring. 

---

Jag tackar Niklas för svaren – och fortsätter kampen för en trygg sjukförsäkring!