5/1-21 Mörker. Blunda. Andas. Hjärtat dunkar.

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2026.

Jag vill slå näven i bordet och ställa folk till svars. Men bara tanken får pulsen att höjas. Så jag lägger ner huvudet på kudden och blundar. Andas. Släcker mobilskärmen och låter mörkret omsluta mig. Kopplar bort mig från verkligheten. Försöker låtsas som att mitt liv är normalt.

Under min krasch har jag gått från att vilja säga upp mig från vård, försäkringskassan och arbetsförmedlingen till att vilja säga upp någon. För det är inte acceptabelt att bli behandlad så här. Jag borde ha makten att kunna säga upp någon, men har inte ens möjlighet att säga upp mig själv.

Jag är sjuk. Har en sjukdom som förvärras av för hög belastning, av känslor och stress. Ändå utsätts jag för just det precis hela tiden av de som borde vara angelägna att skydda mig mot överbelastning. Men de är mer angelägna att göra sitt jobb efter regelboken än att min kropp inte ska gå sönder.

Mörker. Blunda. Andas. Hjärtat dunkar. Blir direkt sämre av att konfronteras med stressen igen. Jag skulle behöva klippa bort mig från mig själv. Ännu mera ställa mig bredvid och bara involveras i det som gäller mig när jag avgör att jag till hundra procent klarar av det. Distansera mig. Bygga upp en tjock mur mot världen.

För konsekvenserna av det som sker är orimliga. De hindrar mig att leva. Tvingar mig till att bli ännu mer inaktiv. Avskärmad. Gör min tillvaro plågsam och ovärdig. Tar mig från min familj och mina vänner. Isolerar mig i ännu högre grad.

Stödsystemen gör mig till allt det där som de är angelägna om att jag inte blir.

(Har ingen kraft att publicera på bloggen. Har inte kunnat öppna datorn sedan jul. Men är glad att telefonen funkar då och då.)