9/2-21 Psykbryt

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2025.

Då och då får jag psykbryt pga att allt tar sån jävla tid. Jag bara väntar o väntar. Ligger här och kan inte göra något. Antingen är saken inte tillräckligt akut och jag kan vänta, eller så är den alltför akut och de hänvisar mig vidare till någon annan.

Man bryr sig bara om vem i organisationen som ska ta hand om mig, om jag söker på rätt vårdnivå. Inte om hur jag mår och hur man ska ta hand om det. Fokus ligger aldrig där konstigt nog. Och självklart är jag hela tiden nån annans problem.

Och misstron mot mig och hur jag mår skiner igenom hela tiden. Antydningar i journalen om att jag inte är så sjuk som min man hävdar. Ett spel där jag förväntas bevisa min lojalitet genom att göra som de säger. Och när jag inte kan det heter det att jag inte vill.

Utpressning är vad det är.

För mig har detta från dag ett varit ett akut problem att komma till rätta med. Bråttom. Inte på grund av livshotande utan för att det skadar och riskerar att rasera mitt liv pga mina grundsjukdomars beskaffenhet. Så jag har inget annat än velat få till ett läkarbesök i över en månads tid nu.

Nästan varje sekund faktiskt. Åtminstone flera gånger i minuten. Jag menar ett hjärta slår inte obemärkt när det har takykardi. Det går liksom inte bara ignorera. Den som har ansvar att ta hand om mig kan dock ignorera. Låtsas att jag inte finns och inte behöver.

Men det är svårare för mig som ligger här i mörkret och inte kan annat. Omöjligt.

Och nej, det är inget nytt påhitt från mig heller det här. Jag har aktivt försökt få hjälp från vården med POTS:en i fyra år, och ME:n ännu längre. Just för att jag skulle slippa att hamna här.

Så jävla ledsen, arg och less. Jag vill faktiskt, men kan inte.