19/2-21 Förnedrande vecka

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2025.

En förnedrande vecka går mot sitt slut. En vecka som gjort tydligt och klart att såna som jag vill ingen vårdcentral ha. Möjligtvis någon privat men då med första tiden alldeles för många månader bort. Så många timmars jagande och vädjande för min man i telefon. Så många timmars orolig väntan för mig. Slutsats: Inget byte av vårdcentral var möjligt.

Jag hade hunnit ge upp. Men idag ringde plötsligt läkaren som vi sökt gång på gång, hon som initierade provtagning men sedan gick helt upp i rök. Och nu finns det plötsligt en basal plan för medicinering och uppföljning, och hon har gjort en förfrågan till en ME-kunnig läkare om hjälp med handläggning. Och den där fysiska bedömningen som den tidigare läkaren tjatat om som livsnödvändig under typ snart två månaders tid – den som var villkoret för både provtagning och medicinering – den är plötsligt inte längre avgörande. För nu när provtagningen är gjord är nästa steg ytterligare undersökningar av hjärtat, och det kan ju inte vårdcentralen ombesörja.

Så makalöst sjukt.

Så många långa dagar och nätters plågsamt lidande på grund av en läkares prestige och okunskap. Som hade gått att lindra. Så mycket sekundär försämring på grund av någon som inte lyssnar och litar på sina patienter. Som hade gått att förebygga. Kanske permanenta skador.

Det värsta är ju att jag vet att det jag varit med om nu inte bara handlar om att jag haft oturen att möta ett enskilt rötägg – utan att det finns grundläggande problem och brister inom vården, som inte beror på ME men där personer med ME drabbas extremt hårt på grund av hur sjukdomen ter sig. Och att det också finns så mycket okunskap och felaktiga föreställningar om ME som gör att vårdpersonalen fastnar i en attityd och förhållningssätt som skadar oss sjuka.

Så förbannat onödigt!