23/4-21 Ett agerande som krossat sjuka människor

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2025.

Utspelet från Försäkringskassan och dess GD häromdagen har lämnat mig med en stor sorgklump i magen och tårar som bränner bakom ögonlocken – uppblandat med ilska som gör att jag spänner käkarna och knyter nävarna. Så. Många. Meningslösa. År. Helt. I. Onödan.

För oavsett hur absurd artikeln var och hur världsfrånvänt deras förslag på lösningar är, så var det ändå ett erkännande om allvarliga brister. En pudel. Säkert mest för att rädda sitt eget anseende. Men ändå. Där stod han, GDn, och erkände att vi har haft rätt hela tiden.

Han säger:

”Det är ingen tvekan om att det finns brister i Försäkringskassans handläggning av sjukförsäkringen, säger Nils Öberg som siktar på att ”skyndsamt” ta sig an bristerna.”

Jag menar. Det är rätt stor skillnad mot för hur man under åren motat precis all kritik oavsett var den kommer ifrån med att de ökade helt absurda avslagen tvärt om beror på att Försäkringskassan gör saker bättre, med större kvalitet och rättssäkerhet. Följer lagen bättre.

Först flera års massiva förnekande som följs av ett plötsligt erkännande karaktäriserar även mina personliga erfarenheter av avslag på sjukpenning. Känslan är densamma. Misstro. Ilska. Och sorg. Och så mycket meningslöshet.

När jag blev så sjuk att jag inte längre klarade mitt arbete sökte jag läkare. Igen. I korta ordalag trodde de och även jag att jag blivit sjuk på grund av stress. Att jag var utmattad. Läkaren sa att jag behövde sjukskrivas men sa att Försäkringskassan inte godkänner utmattning som orsak.

Hursomhelst blev jag sjukskriven ändå. Och Försäkringskassan godkände min ansökan både då och sex år framåt. Utan att motsätta sig mina behov någon gång. Tvärtom var till och med den första handläggaren mitt största stöd när varken vård eller arbetsgivare var särskilt engagerade.

Jag blev nämligen inte bättre som alla förväntade sig att jag skulle bli. Jag blev sämre av rehabinsatserna. Av medicinen. Och ingen fattade nåt. Min handläggare fixade tom så jag fick göra en TMU på en vårdcentral där hon visste att personalen var bra för att maximera mina chanser att få bra hjälp.

Läkaren på TMUn pratade om att jag behövde sjukersättning, men att Försäkringskassan aldrig skulle godkänna det. Men deras bedömning gjorde i alla fall att arbetsförmedlingen lämnade mig ifred under utförsäkringen. För nu hade det gått så pass lång tid att jag nått stupstocken. 913 dagar.

Efter utförsäkringen blev jag sjukskriven på nytt och ansökan fortsatte bli godkänd. Försöken att rehabilitera mig fortsatte också, och intensifierades då jag fått en ny handläggare från Försäkringskassan som låg på vården med sina krav och förväntningar.

Och jag blev ännu sämre. Vilket bemöttes med ännu intensivare insatser. Tillslut var jag så dålig att jag regelbundet tvingades ligga på golvet i väntrummet hos sjukgymnasten och vänta innan min behandling – för jag klarade inte av att sitta – och den korta stund jag sedan var hos honom gjorde mig sämre under lång tid.

Psykologen hade redan avslutat vår kontakt eftersom samma sak hände efter våra korta maxanpassade samtal där jag låg på hennes golv. Det tog helt enkelt mycket mer än det gav. Jag var helt enkelt för dålig för den vård som erbjöds.

Då kom chocken. I mitt sämsta läge under hela sjukskrivningen beslutar sig min handläggare för att avslå min ansökan om sjukpenning. Efter sex års heltidssjukskrivning – 2128 dagar – kickades jag ut och bedömdes ha full arbetsförmåga.

Handläggaren som kände mig väl och som följt min (misslyckade) rehabilitering under flera år, som tillslut sett mig genomföra möten liggande, skyllde på nya direktiv från regeringen. Nya riktlinjer och absoluta krav på objektiva fynd. Orubblig.

När jag fick avslag tyckte min läkare att jag skulle acceptera Försäkringskassans beslut. Tänkte inte vara ett stöd om jag valde att strida för mina rättigheter, inte hjälpa till med några nya intyg eller kompletteringar. Utan hänvisade till arbetsförmedlingen.

Så jag sökte mig därifrån till en annan vårdcentral. För jag kunde inte tänka mig att låta bli att överklaga detta absurda beslut.

Sedan följde nästan fyra fruktansvärda år där jag sökte sjukpenning och Försäkringskassan avslog. Där Förvaltningsrätten gång på gång visade att avslagen var felaktiga men där kafkan bara fortsatte vid nästa ansökan. Och nästa. Och nästa.

För mig var inte den ekonomiska krisen den värsta, för vi hade möjligheter att klara oss, åtminstone i det korta perspektivet. Nej, det värsta var att vara så fruktansvärt sjuk och få det ifrågasatt. Att de gång på gång förnekade hela min tillvaro.

Avslagsbesluten och de försäkringsmedicinska rådgivarnas bedömningar var rena kränkningarna. Ett hån. De letade skäl att avslå i stället för att tillgodose mitt behov av stöd. Hittade kryphål, saker som gick att vända till deras egen fördel. Det har satt djupa spår.

För att vara tydlig. Jag var alltså hembunden och till största tiden sängliggande ensam i ett mörkt, tyst rum. Jag kunde inte ens sköta all min egen hygien själv. Inte sköta mitt hem. Inte laga mat, tvätta eller städa. Inte ens umgås med min familj utan att behövs begränsa tiden.

Ändå menade Försäkringskassan att jag kunde arbeta heltid. För det fanns nämligen inga bevis på att jag var sjuk. Det saknades OBJEKTIVA FYND. Mina egna ord var inte värda ett ruttet öre. De var i motats till det man eftersökte SUBJEKTIVA. Något farligt.

De bortsåg från allt jag sagt om min situation. Som att de förutsatte att jag både ljög och fejkade för att försöka få tillgång till något jag inte hade rätt till. Som att jag var en potentiell bedragare i stället för sjuk. Samtidigt hade jag ju aldrig varit sjukare.

I avslagsbeslutet skrev min handläggare: ”Med all respekt för dina besvär…” sedan knycklade hon till mig. När hon lämnade över ärendet till arbetsförmedlingen sa hon: ”Lycka till nu då!” sedan sparkade hon mig ut för stupet. Det mest absurda jag varit med om. Någonsin.

För varje gång jag fick avslag upprepades kränkningarna. Förnekelsen av den verklighet jag kämpade med att hantera varje dag. Kaoset som Försäkringskassan skapade gjorde mig sämre i min sjukdom trots att jag inte klarade att driva ärendena själv. 

Och varje gång det var dags att ansöka på nytt pratade jag och min man om att skita i allt. Strunta i det och ställa mig helt utanför samhället. Varje gång konstaterade vi att det skulle vara omöjligt på lång sikt. Och vi tvingades bita i det sura äpplet igen.

Äpplet bestod nämligen tyvärr av mer än kampen mot Försäkringskassan, parallellt tvingades vi nämligen kriga för adekvat vård, eller egentligen för vård överhuvudtaget. Nekades hembesök och fan och hens moster.

Det hade räckt gott och väl med Försäkringskassan. Tillsammans blev det förödande.

Jag fick mitt första avslag 2017. I november förra året var det dags för ny ansökan och precis ALLT strulade samtidigt: vården, arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Jag var SÅ stressad. På annandagen kollapsade min kropp och jag blev jättedålig. JÄTTE dålig verkligen.

När jag var så sjuk att jag inte ens kunde prata om strulet fick jag plötsligt i rask följd godkänd sjukpenning och sjukersättning utan att mitt försämrade läge räknats in. Totalt out of the blue, precis som mitt första avslag. Jag har fortfarande inte klarat läsa besluten.

Och faktiskt blev jag nog mer chockad över de positiva beskeden än de tidigare negativa. För under åren med avslag har jag verkligen blivit tillintetgjord av förnedringen som upprepat sig gång på gång.

Den plötsliga vändningen är som att den som slagit och slagit – och krossat mig – nu plötsligt varsamt lyfter upp mig, smeker min kind och börjar lägga om mina sår. Såren hen har tillfogat mig. Totalt oväntat, ologiskt och obegripligt.

Att kalla detta för att ”hamna mellan stolarna” är ytterligare ett hån. En kränkning. För detta är vad som händer när Försäkringskassan ändrar sina bedömningsgrunder för att kunna uppfylla de politiska direktiven.

Konsekvensen blir att sjuka människor krossas. Offras för snygga siffror. För politisk måluppfyllelse. Medvetet och med öppna ögon.