27/4-21 Hämtad av insatsstyrkan

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2025.

Det känns som att cirkeln är sluten nu, när jag efter flera års uppehåll åter har fått godkänd sjukpenning och även sjukersättning. Nu när det till och med Försäkringskassan erkänner att jag har haft rätt.

Eller förresten, de har aldrig erkänt något. Bara agerat som att det regnar. Som att åren med avslag är en negligerbar parantes. Som att övergreppen aldrig hänt. Men det har verkligen hänt. Och jag undrar, vad händer nu?

Vad händer med alla oss? För det är ju inte bara jag, vi är så många. Hur kommer samhället hantera övergreppen? Övertrampen? Kommer man fortsätta sopa det under mattan eller kommer någon stå upp för oss nu? Erkänna vad myndigheten sysslat med?

Det kändes som att jag blev hämtad av insatsstyrkan då när jag fick avslag. Brutalt och effektivt nerbrottad. Nedtryckt och ihopbuntad. Sedan inlåst bakom galler utan rätt till varken borgen eller besök. Stämplad som skyldig tills jag själv kunde bevisa motsatsen. Som att min skuld redan var bevisad utan rättegång.

Min inkomst drogs in med omedelbar verkan men ville jag ha juridisk hjälp var var jag själv tvungen att betala. Jag fick dessutom höra att jag inte var ett trovärdigt vittne, att de skulle bortse från allt jag själv hade att säga om min situation. Bara det någon annan kunde bevisa var giltigt. Och bara om det följde en viss mall.

Så fram till rättegången behandlades jag som att jag redan var dömd och funnen skyldig. Alla bevis jag presenterade dissikerades i småbitar och allt som kunde härledas till mina egna erfarenheter sorterades bort. Hela jag förminskades. Ogiltigförklarades. Dessutom förvrängdes alla bevis för min oskuld så de i stället blev till min nackdel.

När rätten till sist efter år av väntan i min cell fann mig oskyldig släpptes jag ut för en stund. För att bara en kort tid därefter hämtas på nytt, låsas in och anklagas för precis samma brott. Igen. Anklagelser som domstolen just menat var helt och hållet grundlösa. Och så har det hållit på, gång efter gång. År efter år.

Allt medan myndigheten i den offentliga kommunikationen bemött den rättmätiga kritiken med ändlösa floskler om att rättssäkerheten ökat. Och allmänheten har gått på det.

Jag visste från första stund att anklagelserna mot mig var felaktiga. Kunde peka på punkt efter punkt där deras argumentation föll platt. Där de gick utanför lagen och inte fullgjorde sina skyldigheter.

När sedan domstolen sade sitt var det samma felaktigheter de tog upp. Forskare och andra som granskat myndighetens övergrepp likaså. Men övergreppen bara fortsätter. Inte hos mig för tillfället. Men mot andra som jag.

Jag vet att fängelse-metaforen haltar. Att den låter overklig och osannolik. Men faktum är att det känns som en kriminell behandlas bättre än någon som får sin sjukpenning avslagen eller indragen.

Jag förstår att jag tog en för laget. Att det inte var personligt utan att jag blev ett redskap för att uppfylla politiska mål om att spara pengar. Att man kom på ett sätt att snygga till siffrorna genom att lura befolkningen.

Att jag var någon värd att offra.