10/5-21 Vem bär ansvaret?

Hämtat från Facebook och inlagt på bloggen under 2025.

Jag kanske är oerhört sen på bollen nu, men jag har funderat ganska mycket på en sak.

När kvinnor utsätts för olika typer av kränkningar och våld lägga ofta ett orimligt ansvar på kvinnorna själva att skydda sig mot våldet jämfört med hur mycket män avkrävs att sluta kränka och utsätta kvinnor för våld. Kvinnor uppmanas vara vaksamma, lära sig se tecknen och därmed undvika, inte gå ut själva på kvällen etc. Och kvinnor som lever i våldsamma relationer blir ofta ifrågasatta och får i efterhand frågan om varför man inte bara lämnade relationen.

Någonstans landar det här i att det är kvinnans eget fel att hon blivit utsatt. Hon borde sagt ifrån tydligare, gjort motstånd, klätt sig annorlunda och så vidare. Skuldbördan läggs på individen och äckligt många verkar helt okej med det. 

Jag tycker mig se paralleller på andra områden i samhället också.

När jag gick i behandling på Stresskliniken för förmodat utmattningssyndrom upplevde jag att man på ett liknande sätt la allt ansvar för både insjuknande och tillfrisknande hos gruppdeltagarna. Vi skulle förändra vårt beteende, lära oss att säga nej och sätta gränser. Få redskap att göra andra val. Och vi fick höra av gruppledarna att om vi bara lärde om och betedde oss annorlunda – gjorde på det nya sättet i fortsättningen – skulle vi bli friska.

Men ingenstans fanns kraven på de sammanhang som gjort oss sjuka. Ingenting om vad jag hade rätt att förvänta mig och kräva av tex en arbetsgivare. Att andra också har ett ansvar för hur de behandlat mig och hur det får mig att må. Att det inte bara är mitt eget beteende som spelar roll för min hälsa.

Jag relaterar också till de reaktioner jag fått av min omgivning när jag berättat om hur jag blivit behandlad av Försäkringskassan och vården. Ansvaret för att det ska bli en förändring har ofta lagts helt och hållet på mig. Vissa har antagit att jag gjort något fel och därför blivit behandlad som jag blivit. Att jag missat att göra något, att jag saknat kunskap, att jag inte sagt ifrån tillräckligt eller inte krävt min rätt tillräckligt tydligt. Jag har fått höra att jag ska gå till media, anmäla vården eller slå näven o bordet.

Men hos samma personer har kraven på att vården ska sluta kränka patienterna uteblivit. Likaså krav på åtgärder för att Försäkringskassan ska sluta med sitt maktmissbruk. Det är som att de lagt hela ansvaret på mig och det har varit och är riktigt tungt.

För det är ju faktiskt så att även om jag sätter gränser och säger nej kan någon ändå kränka mig. Det är som att vi inte vill tro att det kan hända och därför håller tyst om det. Och lever vidare i villfarelsen att vi är safe bara vi säger ifrån. Vi vill inte förstå att ibland kan det till och med vara så att den som tydligast sätter en gräns också kan vara den som råkar mest illa ut.

Någon kan faktiskt göra våld mot dig dig även om du gjort allt rätt. Någon kan utnyttja dig även om du säger nej. Någon kan göra dig illa även om du sätter gränser. FÖR DET ÄR INTE DU OCH DET DU GÖR ELLER INTE GÖR SOM ÄR PROBLEMET HÄR! Utan personen som kränker dig och dina gränser. Den som gör våld mot dig och utnyttjar dig.

Samhällets normer – precis som sektledaren, den osunda relationen, narcissisten – får oss att tro att det är vårt eget fel om våra gränser kränks. Att vi gjort fel eller inte tillräckligt om vårt nej inte respekteras. Att vi hade kunnat förhindra det som hänt om vi bara gjort annorlunda. Men det är fel fokus.

Det är inte ditt fel! Du behöver inte ta ansvar för det övergrepp någon annan har utsatt dig för. Ett nej är ett nej och det ska andra människor respektera. Och här skulle jag vilja lägga till något som jag upplever att det pratas väldigt lite om. Att en person som av någon anledning inte kan eller har svårt att sägs nej har LIKA STOR rätt till respekt ändå.

Vi behöver fråga oss: Vem bär ansvaret för det som hänt? Jag eller min förövare?

För det är ALDRIG okej att utnyttja en annan människa!