Ett brev till en generaldirektör

Hej Nils Öberg. Här kommer ett brev ifrån mig – igen.

Jag har funderat mycket på den här ilskan jag känner gentemot Försäkringskassan. På raseriet som bara väller upp inom mig när jag ser er logga eller hör någon representant uttala sig. Den våldsamma vreden jag känner över mina medsjukas avslag på sjukpenning. Ilskan, raseriet och vreden som faktiskt gränsar till hat.

Det finns många olika anledningar till att jag är så infernaliskt arg, och jag ska försöka förklara. Det är lite komplicerat, men jag vill att du förstår. 

För det första är det de här känslorna jag känner när jag tänker på det Försäkringskassan gjort mot mig personligen och min familj.

År av förnedrande avslag, raljanta beslutsmotiveringar, kränkande samtal med människor som behandlat mig värre än illaluktande skräp. Som insinuerat att jag inte är sjuk, att jag försöker lura systemet samtidigt som de konsekvent räknat bort allt jag själv berättat om min situation. De kryper också fram när Jag tänker på det svåra i att leva med noll inkomst och hur min hälsa försämrats radikalt sedan det första avslaget. Och den helt och hållet onödiga rättsprocessen med en arbetsbörda som gått ut över min man och vårt barn. Så många timmars arbete som i stället hade kunnat användas till att leva.

Ni stal min röst och mitt livsutrymme. Förnekade min verklighet.

För det andra handlar min ilska om något som är så mycket större än mig och min familj. Nämligen om många, många sjuka människors liv.

Jag började skriva kritiska texter om sjukförsäkringen redan 2015, flera år innan jag själv fick avslag, då flera i min bekantskapskrets började berättade om plötsliga och oväntade avslag. Det var på den tiden Strandhäll talade om skenande kostnader för sjukförsäkringen och dina företrädare bedrev den vedervärdiga sjukförsäkringskampanjen Laget Sverige. Jag såg vad som var i görningen och misstänkte vad som skulle komma. Och mycket riktigt började avslagen öka dramatiskt strax efteråt. Den där atlantångaren Strandhäll sa skulle ta lång tid att vända tvärvände visst på en femöring.

Kort därefter var det dags för mitt eget första avslag. 

Vi var många sjuka som protesterade då. Som delade våra berättelser och vädrade vår ilska i sociala medier och kontaktade journalister. För när vi hade berättat för varandra om vad som hade hänt, jämfört våra absurda avslag, såg vi likheterna. Ett mönster av orimliga motiveringar som upprepade sig. Gång på gång. Vi räknade snabbt ut att detta inte handlade om oss utan om ett systemfel. Eller fel är väl kanske fel att tala om. Det vi såg var ett ett manipulerat system med syftet att nå politiska mål. Vi visste i alla fall tidigt att detta inte var vårt fel.

Och här kommer vi till den tredje anledningen till att jag är så arg nämligen hur ni hanterade våra protester.

Samtidigt som jag och andra sjuka befann oss i denna avslagstsunami så bedrev Försäkringskassan och ansvariga politiker en försvarskampanj utan dess like där vi sjuka beskrevs som rättshaverister som förstörde förtroendet för myndigheten. Vi bemöttes regelmässigt med skryt om myndighetens förträfflighet, både från politiker och dina tjänstemän. Det hette till en början att vi var enskilda fall som inte kunde kommenteras. Olyckliga undantag. När vi blev för många för det skulle använda det argumentet ja då menade ni att vi inte förstod, hade för höga förväntningar på sjukförsäkringen eller tillhörde klicken som försökte tillskansa oss något vi inte hade rätt till. För myndigheten gjorde absolut inga fel.

Nej, vi fick höra att de ökade avslagen snarare berodde på att ni gjorde ert jobb bättre. Att ni i högre utsträckning följde lagen. Att rättssäkerheten ökat. Det gick så långt att din företrädare Maria Hemström Hemmingson i princip sa att de var de sjukas fel att förtroendet för myndigheten var lågt eftersom vi valt att vara öppna med vårt missnöje i media.

Och nu till det som får mig att fullkomligt explodera av raseri…

Jag har personligen gång på gång under fyra års tid fått bekräftat från Förvaltningsrätten att Försäkringskassan gjort fel. Sedan har jag ändå fått avslag på efterföljande ärenden. Parallellt har myndighetens kommunikation om sin egen förträfflighet fortgått. Efter fyra år fick jag plötsligt både sjukpenning och sjukersättning beviljat inom ett par månader. Förvirrande är bara förnamnet, men ändå en bekräftelse på att jag hade rätt och ni fel hela tiden. Allt det jag gått igenom, allt ni utsatt min familj för, all försämring – helt i jävla onödan.

Och nu några månader senare händer det igen. Fast nu är det du och hela din myndighet som kryper till korset efter många år av hård kritik – inte bara från oss sjuka utan också från forskare, statliga utredningar, fackförbund och inspektionen för socialförsäkringen. Ni ger era kritiker rätt. Säger till och med att bristerna är allvarliga och att det inte går att lita på att Försäkringskassan förvaltar socialförsäkringen felfritt. Vad hände med ”vi följer bara lagen bättre” och ”rättssäkerheten har ökat”? Var det bara en bluff precis som vi sjuka hävdade hela tiden?

Förstår ni inte vad förnedrande det är att ni ljugit hela svenska folket rakt upp i ansiktet under så lång tid och på ett sånt sätt att många faktiskt än idag tror att det är oss sjuka det är fel på? Förstår ni inte hur kränkande det är att hela tiden utmålas som ett gäng gaphalsar med dålig koll som man gör bäst i att inte lyssna på? Samtidigt som ni har krossat oändligt många människors liv, förstört familjer, kastat ut barn på gatan, släckt livslust och människoliv – helt i jävla onödan.

Raseriet brinner i mig.

Och att du Nils Öberg efter allt detta har mage att klaga på ”tonen och precisionen i det offentliga samtalet om sjukförsäkringen” i din debattartikel är bara så absurt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Ser du inte orimligheten i ditt eget agerande?

Du har alltså just erkänt de brister vi så länge kritiserat. Kritik ni i åratal med oschyssta medel försökt  tysta i precis det offentliga samtal om sjukförsäkringen du nu kritiserar tonen på. Ett samtal där ni själva gång på gång använt en nedlåtande och förminskande ton och avhumaniserat oss sjuka samtidigt som ni deklarerat er egen ofelbarhet. Där är ni också smutskastat medias försök att lyfta problemen med sjukförsäkringen och till och med vägrat att svara på kritik från framstående välfärdsforskare utifrån en mångårig och seriös forskning på området.

Jag förstår att det tar emot att erkänna att ni har brustit. Att kritikerna haft rätt. Men snälla lägg undan härskartekniken. Den klär dig inte. Inte alls.

Vi är inga siffror, inga marionetter i ert lilla dockhus. Vi är människor för bövelen. Människor som behöver upprättelse och kompensation för det ni utsatt oss för! Och hör sen!

Extremt Arga Hälsningar/ Eremiten

---

BIld av Free-Photos från Pixabay