Så djupt rotat!

Ableism är svårt både att skriva om och att få människor att förstå, för det är så oerhört insyltat i vår vardag.

Det fanns en tid då rasism var lika insyltat. Och sexism. Problemen med dessa bägge är fortfarande gigantiska, men de uppmärksammas i alla fall. De finns och är erkända problem även om arbetet med att åtgärda problemen fortfarande behöver bedrivas och till och med öka.

Ableism är fortfarande så pass invävt i vår kultur att många inte ens förstår att det existerar och är ett problem. Att det får svåra konsekvenser i människors liv. När vi som drabbas av ableism berättar om hur det yttrar sig i vår vardag händer det ofta att det viftas bort. Ses som ett icke-problem eller bemöts med ännu mera ableism. Och ilska.

Ja, ableismen är så pass djupt rotad i vår kultur att det finns både sjuka, funktionsnedsatta och anhöriga som internaliserar den och klistrar den på sin egen situation. Eller får den påklistrad. Att exempelvis som rullstolsburen få höra: ”Jag skulle hellre dö än att hamna i rullstol”. Eller som svårt kapacitetsbegränsad få höra ”Det där är ju inget liv”. Trots att ett liv i rullstol och ett liv med begränsad kapacitet också är liv värda att levas.

Så jag tänker tjata lite till om det här. Vill få upp problemet på bordet. Få fler att reagera och agera. För vi måste kunna prata om att saker kan vara skitjobbiga att leva med utan att människor för den skull dömer ut våra liv som värdelösa. Vi måste kunna prata om hur sjukdom och funktionsnedsättningar påverkar våra liv utan att vi för den skull bli stämplade som livsovärdiga.

Den här gången tänkte jag för enkelhetens skull hålla mig till ett mycket aktuellt ämne. Till ableism som för mig blivit tydlig i samband med pandemin.

SVT satte ribban tidigt. Redan den 24 januari 2020 publicerade man en artikel om corona-viruset med en intervju med den då betydligt mer okända statsepidemiologen Anders Tegnell. Rubriken löd: ”Smittsskyddsexpert: Ingen anledning till oro för viruset. De människor som dött har varit äldre och multisjuka människor.” Jag reagerade starkt på rubriken och hörde av mig till SVT. Senare ändrades rubriken till ”Ingen anledning till oro för viruset. Smittsskyddsexpert: Systemen för att hantera virus fungerar väl.”

Just då tänkte jag att det var en rubriksättarfadäs. Någon som lät sina egna ableistiska föreställningar skina igenom. För inte kunde väl SVT stå för det här? Eller Folkhälsomyndigheten? Senare blev det dock tydligt att hela pandemihanteringen bygger på en ableistisk verklighetsbeskrivning. Eller kanske rättare sagt: Ableismen i vårt samhälle är så grundmurad att den genomsyrar allt – även myndighetsutövning, media och vård.

När myndigheter under pandemins första månader beter sig som att riskgrupper varken tittar på presskonferenser eller söker information – utan konsekvent vänder sig till friska normfungerande som ska ”ta hand om de andra” – ja, då är de ableistiska.

När det enda som rapporteras om de döda, till och med från vård och myndighetshåll, är att det är sköra äldre eller människor i riskgrupp – att man gör de som dör till ”någon annan” som inte är en av oss – det är ableistiskt.

När Stefan Löfven i sitt tal vänder sig till folket och säger att många kommer att förlora nära och kära – men undviker att rikta sig direkt till människor som faktiskt kommer att förlora sina liv –  är han ableistisk.

När kommentarsfälten i medias direktrapporteringar fylls av människor som kräver att få veta om de som dött varit äldre och/eller haft underliggande sjukdomar för att se att det bara är ”de andra” som dör är det en konsekvens av ableism.

När röster på sociala media diskuterar huruvida människors liv är värda att räddas, att lägga resurser på. Eller när nån krasst konstaterar att ”de som dött var ändå så gamla att det bara var en tidsfråga innan de skulle dö ändå” – är de ableistiska.

När målet sägs vara att skydda riskgrupper men riskgrupper inte ges möjligheter att skydda sig själva – som att vi är passiva mottagare av andras hjälp utan egen agens – är det ableistiskt.

När det från högsta ort sägs att målet är att skydda riskgrupper men arbetet med just detta i högre grad inriktas på att stävja fusk än att snabbt få till lösningar för att undvika smitta – eller att människor i riskgrupp tvingas in i fattigdom för att skydda sig mot smitta – är ableism.

När media försöker berätta om någon ung och frisk som blivit svårt sjuk eller till och med dött men blir utskällda efteråt av människor som menar att de skrämmer upp folk i onödan – är det ableismen som talar.

När kommuner går emot lagen och nekar personer med behov av hemtjänst på semesterorten möjligheten till semester samtidigt som resten av samhället öppnas upp för resor och turister välkomnas med öppna armar låter man ableismen styra.

När människor som bor i särskilt boende dras över en kam och inte ges en individuell behovsbedömning – behandlas som en utdömd massa i stället för de individer de är – är det ableism.

När människor med funktionsnedsättningar nekas livsuppehållande vård på grund av att vården anser att personens liv inte är ett liv värt att leva – är det ett beslut som vilar på en ableistisk grund.

När människor i riskgrupp ber andra hålla rekommenderat avstånd och därför blir hånade och spottade på – är det ableistiskt.

När fokus snarare ligger på att isolera riskgrupper så att övriga samhället kan leva på som vanligt än att minska smittan så mycket det bara går så att även riskgrupper kan återgå till normalläge – är ableistiskt.

När åtgärder för att stötta normfungerande friska och arbetsföra går lätt och snabbt att införa och behandlas som att det är akut medan åtgärder för kroniskt sjuka och funktionsnedsatta får vänta till sist och görs omåttligt krångligt är det ableismen som styr prioriteringarna.

När ”skydda riskgrupperna” egentligen mest handlar om att skydda vården mot överbelastning – inte skydda individer från sjukdom och död – är det en konsekvens av ableism.

När du i syfte att minska oro säger att omikron är mild och att de som dör har underliggande sjukdomar är du ableistisk.

Om du tycker att jag överdriver eller inte alls förstår vad det är för konstigt med sakerna jag tar upp: Byt ut riskgrupp mot jude, kvinna, invandrare eller transperson. Kan du se det då?

Eller tänk om vi skulle säga: Ingen anledning till oro för viruset. De flesta som blir svårt sjuka och hamnar på IVA är ändå bara män?

Jag vill förtydliga att det självklart är helt nödvändigt att lyfta fram vilka grupper som löper större risk att insjukna svårt och dö i en pandemi, det är inte det jag vänder mig emot. Men HUR man gör det och MED VILKET SYFTE spelar roll.