Ickeableistisk självkänsla?!

Det händer att jag ser personer prata om kroppskomplex och bättre självkänsla och ba: ”Fokusera inte på hur kroppen ser ut utan vad den gör för dig.”

Nu ramlade jag över det igen. Och kan inte hålla tyst. Folk kanske tycker att det låter som ett vettigt sätt för att hitta en väg till att känna att ens kropp är någonting bra, men i själva verket är det faktiskt ableistiskt skräp.

För det underliggande antagandet här är att alla har en kropp som fungerar – som oavsett utseende gör det den behöver göra. Men alla har ju inte det. Endel kroppar samarbetar inte ens till att göra det nödvändigaste och än mindre till det vi vill.

Att uppmuntra någon att  hänga upp sin självkänsla och självkärlek på vad kroppen ”gör för en” är dessutom ganska riskabelt eftersom vi är människor och människor är sårbara. Vem som helst av oss kan födas med eller få olika sjukdomar eller funktionsnedsättningar.

Och vad händer med din självkänsla den dagen kroppens funktioner av någon anledning förändras, när kroppen plötsligt inte fungerar som förut, om du haft som mantra att tänka på ”vad kroppen gör för dig” för att stärka dig själv?

Är deras tanke att det är naturligt att avsky sin kropp som sjuk och funkis? Eller är det helg enkelt ogreppbart för friska normfungerande vad det får för konsekvenser att bygga en god självkänsla kring kroppens funktion?

Nedsatt funktion kan ju dessutom också påverka utseendet på ett sätt som avviker från en massa normer när det gäller sånt vi aldrig talat om i vårt samhälle. Sånt som inte folk klappar händerna åt och säger: ”Åååh jag älskar unika människor!

Det är liksom en sak att välja udda kläder, skippa smink, sluta raka sig under armarna och acceptera sin storlek – men nåt helt annat att lukta illa, ha smutsiga kläder och se härjad ut. Det finns inget i det som den friska normen ser som eftersträvansvärt alls.

Jag kämpar fortfarande med att acceptera konsekvenser av min sjukdom jag tycker är äckligt eller fult: Mitt feta ostyriga hår, sursvett, gammal hud som flagar, långa smutsiga naglar, orakade ben, stödstrumpor, kraftig viktnedgång som suddat ut mina former och mörka ringar under ögonen.

Det är liksom inget jag kan göra något åt, för om jag gjorde något för att påverka det som går skulle jag bli ännu sjukare. Och kroppen skulle samarbeta ännu sämre och jag skulle få fler symtom som begränsade min vardag. Och det är faktiskt inte värt det.

Fast ännu svårare har det varit med samhällets oacceptans inför att min kropp varken tål upprätt läge eller träning. Och att detta att jag tvingas isolera mig, ligga ner vid samtal och att jag blir sämre av fysisk aktivitet gör mig ofta orelaterbar.

Funktionsnormen är stark och det är oerhört lätt att känna sig i underläge gentemot de som har friska normalfungerande kroppar. Vi matas hela tiden med föreställningar om hur vi borde fungera och exkluderas ofta då vi inte kan prestera på normens villkor.

Men sjukdom och funktionsnedsättningar är ju ingenting vi väljer. Även om många verkar tro att det är något som går att välja (eller vilja) bort och gör allt för att få oss att försöka knövla in oss i normens sätt att fungera och vara.

Min kropp utmanar normer på mer än ett sätt. Och ibland har jag hatat den för det. Men jag vill inte känna avsky för min kropp. Jag kan inte hjälpa att det har blivit så här – att jag blivit sjuk – och såna känslor gör bara allt mycket jobbigare.

Samtidigt klarar jag inte alltid av att älska den heller. Så oftast försöker jag bara att låta den vara. Försöker tänka att min kropp är jag och jag är bra oavsett hur jag fungerar. Oavsett vad jag presterar och hur jag ser ut. Att kroppen inte heller kan hjälpa hur det är.

Det är okej att bryta kroppsnormer. Det är okej att vara sjuk och funktionsnedsatt. Och det är okej att inte va okej.

Du är okej!

Oavsett hur du ser ut, oavsett om din kropp och hjärna fungerar som du vill och behöver och oavsett om du klarar av att tänka positivt om eller älska dej själv.