5. Mina skav

Utifrån mitt förra inlägg kanske några av er tänker att jag har måste ha levt ett sorgligt och miserabelt liv. Ett liv jag hatat varje sekund. Att allt varit fejk och rädsla för att inte passa in. Att jag omöjligt kunnat utvecklas som jag borde.

Men nej, jag har inte hatat mitt liv. Jag har älskat det. Det finns saker jag önskat vore annorlunda, men samtidigt har jag inte kunnat göra annorlunda och framför allt visste jag inte om något annat sätt att leva på. Att delar av det känns absurt när jag tittar på det i ett helhetsperspektiv innebär inte att allt jag haft har varit dåligt. Och att jag nu lyfter fram det som varit dåligt innebär inte att jag förkastar och fördömer hela min barn- och uppväxttid. Att vissa delar har varit traumatiska och skadliga innebär inte att jag bara kan förkasta allt.

Men! Det som var bra kan varken väga upp eller radera det som varit dåligt. Tyvärr.

Jag levt i en kultur med en svartvit världsbild där kritiskt tänkande inte har uppmuntrats utan snarare hanterats som något ont och väldigt många saker har skapat rädsla. Rädsla som dessutom inte varit tillåten. Rädslan har i sin tur genererat tankar som man inte fått lufta och diskutera. Så det är det jag gör nu. Sätter ord på det som man inte skulle prata om.

Jag kan förstå om du som aldrig varit en del av den här kulturen har svårt att förstå att det kan finnas något som var gott i det här (precis som att jag som lever i en bra relation kan ha svårt att förstå hur det kan finnas något gott att minnas från en destruktiv relation). Svårt att förstå att det fanns glädje och skratt. Svårt att se att det kunde finnas något som var äkta. Men det fanns det. För saken var ju den att alla som var där delade samma världsbild. Vi hade en stark gemenskap och en gemensam ”fiende”: Världen utanför. Vi jobbade mot samma mål. Var kreativa och hittade vägar för att sprida det vi trodde på.

Det var både utvecklande och skapade starka band. Jag har haft fantastiska människor runt mig, och har många vänner kvar från den tiden som jag värdesätter högt.

Men.

Det fanns saker som inte fick finnas. Tankar och känslor som var tabu. Där det var locket på. Till syvende och sist handlade ju allt om att rädda världen. Om att man inte ville att människor runt en skulle gå förlorade. Och jag tänker att det är därför vissa kristna får panik av dokumentären ”Gud som haver barnen kär” och med högsta sannolikhet även av mina texter. För allt de i frikyrkobubblan gör har ett högre syfte som genomsyrar allt. Det handlar inte om en sportklubb, det handlar inte om en intresseförening och det handlar inte enbart om välgörenhet. Utan det handlar om livet efter detta.

Om att rädda människor till evigheten.

Och vissa tänker nog att om vi drar fram det som är negativt med kyrkan kommer människor vända gud och evigheten ryggen. En del tänker kanske till och med att det är befogat att skrämma människor med helvetet eftersom syftet är att de ska räddas till himlen. Och om man tänker att vi lever i den sista tiden, att Jesus kommer snart, gäller andra regler. För då är det bråttom att rädda världen.

För första gången i mitt liv tillåter jag mig nu att tänka kritiskt om den kultur jag växt upp i och de normer som präglar den. Kultur och normer ungefär på samma nivå som små grodorna, kaviar, stå i kö, jantelagen och vithets- och heteronormen. Fast med evigheten i tillägg. Genom åren som sjuk har jag brutit mot många normer och kritiserat desto fler. Och jag vet att det inte är enkelt. Jag vet det skapar en massa känslor och tankar hos andra (och hos en själv). Förvåning, skam, skuld och ilska. Men också att det är viktigt att lyfta på lock. Särskilt där det finns många tabun. Då kan känslorna i stället vara igenkänning och lättnad.

Jag tänker: Om jag nu ska tro på att gud har skapat mig med en hjärna, varför ska jag då inte kunna använda den fullt ut även när det gäller min tro?

Jag har förstått att många av de som lämnar kyrkan och tron gör det när man flyttar hemifrån och till exempel börjar plugga på högskola eller universitet i en annan stad. Men jag dök istället med huvudet före då, ännu djupare ner i tron. I min nya stad gick jag all in och engagerade mig på en helt ny nivå i församlingen parallellt som jag pluggade till arbetsterapeut.

När det var som mest hade jag saker relaterat till tro och församling inbokade varje dag. Ibland hade jag till och med flera olika aktiviteter samma dag. Jag sov hemma, för det mesta, men annars var jag mest på språng. Ändå var det stort motstånd från personer i församlingen när jag försökte tacka nej till saker och ännu större diskussioner när jag försökte trappa ner och minska på mitt engagemang.

Jag var verkligen superengagerad. Men kände ändå att jag inte gjorde tillräckligt.

Parallellt fanns det, både i min barndom och som ung vuxen, saker i den tro som frikyrkobubblan presenterade som skavde. Sånt som var problematiskt för mig att förstå och få ihop – och fortfarande är. Det fanns där mitt i allt det som jag uppskattade och tyckte var bra. Mitt i alla aktiviteter.

Jag kallar det skav, för det var sådant som inte fick finnas men ändå tog en massa utrymme. Som skoskav eller en ett gruskorn i ögat. Sånt som jag mestadels försökt gömma undan eller tänka bort. Skavet är sådant som gjort att jag känt mig som en sämre kristen men ändå inte kunnat diskutera med någon i samma kultur, och att prata med någon utanför har känts omöjligt. 

Jag vill verkligen understryka att min längtan efter gud har varit äkta och likaså mitt engagemang i kyrkan. Ja, det är till och med så att jag under den här processen har börjat undra om skavet till och med gjorde mig mer engagerad, som kompensation för det andra som jag tyckte att jag saknade. Som jag längtade efter.

Egentligen gör ju inte skavet det som varit bra mindre på riktigt men det är ett stort problem för mig att de sammanhang där jag fanns – min kultur – agerade som att de här sakerna inte existerade. För det var inte okej att ha skav och man pratade aldrig om det, varken i undervisning, bland vänner eller familj. Och personer som lämnade kyrkan pratade man inte heller med. Alls. Absolut inte det.

I kommande inlägg tänker jag både erkänna mina skav och peta i dom. För att jag har behov av det. För att min hjärna behöver få ta plats och utforska. Och för att jag tror att det är viktigt att lyfta fram svåra saker i ljuset – att syna monstren under sängen – för att kunna förstå vad vi behöver göra för att det ska skava mindre. Skada mindre.

Jag kommer låta varje skav få ta egen plats i inläggen som kommer framöver. Men redan nu kan jag berätta att det kommer handla om att inte uppleva gud som förväntat, om otrygghet, dödslängtan, att känna aversion mot att vittna och att ha ett behov av att prata om skav men förväntas att sopa det under mattan.  

---

Tidigare inlägg i denna serie:

1. Min dåtid måste försonas med min framtid 

2. Att tvingas dekonstruera sitt liv 

3. Har jag vuxit upp i en avart?

4. Jakten på den rätta känslan