Det är inte ”för mycket” att vara jag

Det är så mycket känslor som bubblat upp till ytan på sistone och jag tycker det är svårt att riktigt veta vad som är vad och var saker kommer ifrån. Samhället – skolan – kyrkan – familjen – vården – försäkringskassan – ableismen?

Det är troligen sammanblandat och komplext men mynnar ut i en massa skam. Skam över att uppfattas som ”för mycket”. Över att ha ”för mycket” trauman. Över att gräva ”för mycket” i det förflutna. Att vara ”för känslig” och ta åt sig ”för mycket”. Känna och tänka ”för mycket”. Hamna i för många knepiga situationer. Och så klassikern när det gäller en del utomståendes felaktiga bild av min sjukdom. Att jag känner efter ”för mycket” och därigenom förstorar saker och därför är sjukare än jag behöver.

Att börja skriva ner vad som skavt i frikyrkobubblan har också fått mig att inse hur mycket jag känt mig tvungen att trycka undan för att inte sticka ut för mycket. Och då handlar det inte om att smälta in till det yttre utan att smälta in i tankar, känslor och upplevelser. Det som är jag. Samtidigt stack jag alltid ut i förhållande till resten av världen och förväntades försvara kyrkan och tron på ett sätt som inget barn eller ung vuxen ska behöva göra. På bekostnad av mig själv.

Jag har tänkt för mycket i en frikyrkokultur där jag förväntats släppa taget och bara tro. Velat ha ut för mycket av det här livet när frikyrkobubblan förväntat sig att jag borde se livet som en transportsträcka fram till något bättre (himlen). Inte känt tillräckligt eller upplevt gud på rätt sätt. Varit rädd instället för trygg. Inte passat in. Men trott att det varit fel på mig, inte på systemet. Att jag inte var tillräcklig. I ett system som hela tiden nekat mig att vara mig själv fullt ut och förnekat mina behov.

Där jag förväntats förneka mina mänskliga behov.

Jag känner sorg och en oproportionerlig ensamhet som jag antar inte säger så jättemycket om nutiden utan mer om det som var då. Ensamheten som jag tryckte undan för att jag inte passade in. Ensamheten som kom ur att just vara en bland många människor men sticka ut.

Känslorna kletar av sig på nuet – blandar upp sig med nutidens känsla och vetskap om att jag inte passar in. Att min sjukdom får mig att bryta så många normer. Att jag hela tiden skammas för det. Dåtiden och nutiden befruktar varandra och jag går nästan under av skamkänslor ibland. Jag känner mig ”för mycket” och fel. Och ensam trots att jag inte riktigt kan greppa varför.

Jag försöker förtvivlat reda ut vad som är vad men mitt inre känns som ett enda trassel. Förflutet och nutid i en enda röra. Men jag vet att jag inte vill begränsa mig för andras skull. Att jag vill och behöver låta mig själv ta plats fullt ut. Att jag aldrig mer vill censurera mig själv för att inte sticka ut från mängden. Mitt liv är liksom tillräckligt begränsat på grund av sjukdom. Jag har inte råd att begränsa mitt liv ännu mer på grund av knasiga normer och andras förväntningar på hur någon som jag ska vara och bete sig.

Dessutom är det som begränsar mig en lögn. För det är inte ”för mycket” att vara jag. Inte för lite heller. Jag är tillräcklig som jag är. Med allt jag har med mig i mitt bagage. Med allt det som känns trasigt och störigt. Jag måste inte ändra på mig för någon annans skull för att duga. Inte ta bort något, inte heller lägga till. Varken för människor eller gud.

Så nej, jag behöver inte förändras. Bara vara den jag innerst inne är. Och jag är perfekt som jag är. I mig själv.

Jag lånar Edith Södergrans ord till avslutning:

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

---

Tidigare inlägg i denna serie:

1. Min dåtid måste försonas med min framtid 

2. Att tvingas dekonstruera sitt liv 

3. Har jag vuxit upp i en avart?

4. Jakten på den rätta känslan 

5. Mina skav

(Ta ert ansvar!)

6. Jag upplevde inte gud