”Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd.
Herren Gud går med mig
och jag är inte rädd.”
(Barnsången David och Goliat med Per Höglund från 1976)
Jag har egentligen inga negativa minnen från kyrkan när jag var riktigt liten. Eller jag kan i alla fall inte minnas att jag var rädd. Jag har funderat väldigt mycket på just det här med rädslan och var den har kommit ifrån. För jag har varit så rädd.
Nyligen kom jag ihåg en sak som jag hade förträngt. När jag var runt 9 år läste jag en barnbok, förmodligen i skolan, där några barn testade anden i glaset. Jag minns det som att det var positivt beskrivet, inte alls som någon läskig skräckhistoria. Jag har alltid varit nyfiken så min reaktion va typ: ”Oj, så coolt att kunna få svar så där, det vill jag testa”. Och intet ont anande berättade jag om detta för mina föräldrar.
Jag minns inte exakt vad som hände där och då, eller vad som sades, men det jag fick med mig var att detta var ondska och djävulen och något mycket farligt att hålla på med.
Efter det minns jag bara den kalla skräcken i magen när mina klasskompisar berättade att de testat anden i glaset, och att det fanns nån lek där man skulle hypnotisera varandra som gav mig panik (kan till och med minnas var de lekte den första gången). Vi hade vid något tillfälle besök av en trollkarl i skolan och även detta förknippade jag med onda andar och djävulen så jag smet in på toaletten och bad hysteriskt. Mina klasskompisar pratade med skräckblandad förtjusning om Svarta Madam som skulle visa sig i spegeln medan jag morskt försökte morskt hävda att jag inte trodde på sånt. Men inombords var jag livrädd.
Jag minns det här som ren skräck, inte bara obehag.
En vuxen borde gått in och avbrutit och avdramatiserat det som pågick bland barnen i skolan. Balanserat. Tänt lampan och vädrat ut monstren. Så som vuxna ska göra när barn är rädda och otrygga. Ingen gjorde det i skolan, förmodligen för att detta bara sågs som lekar bland andra lekar.
För mig blev det tvärt om de vuxna runt mig, hemma och i kyrkan, som skalade upp allting till att handla om liv och död. Gud och djävulen. Himmel och helvete. De bekräftade att allt detta var på riktigt och fick mig att känna mig utsatt, omgiven av ondskan redan som liten. Ansvarig för att se till att mina klasskompisar vände om. Jag skulle vara ljuset. Stå upp för sanningen. Och predika min tro.
Nu kan jag se att det för mina klasskompisar troligen var en del av en lek, men för mig var det verkligen på riktigt. På liv och död. Och det fortsatte så.
Rädslan fanns kvar långt upp i vuxen ålder. Jag var så jävla rädd.
Rädd för helt vanligt mörker men också för onda andar och demoner. Rädd för helvetet. Jag kände mig omringad av onda andemakter och mörker och fick lära mig att jag skulle vara i ständig beredskap inför djävulens attacker. Be om blodets beskydd. Ändå understryker mycket i kristen undervisning att gud och Jesus och församlingen är trygga personer och platser. Du är min trygghet, min borg, min klippa och min hamn är vanliga metaforer som används. Trygghet och godhet.
Men om Gud var tryggheten, varför var jag då så otrygg?
Det skavde i mig.
För trots att det undervisades om att Jesus övervunnit ondskan genom att dö på korset framställdes ändå livet som en pågående kamp mellan gott och ont. Och det onda tycktes hela tiden ha överhanden. I stället för att ett liv i trygghet förvissad om vad Jesus gjort var livet en strid där ondskan ständigt hotade att ta över om jag inte krigade mot den.
För mig gick inte det i hop.
Den frälsta vägen i livet beskrevs dessutom som en snårig, slingrig väg med djupa diken som man lätt kunde ramla av. Men den andra vägen (den ofrälsta) var enkel: bred och asfalterad. Men den ledde å andra sidan rakt ner i helvetet. Så att längta efter ett enklare liv var ju inget alternativ – det var bara kamp som gällde. Och att hoppas på guds beskydd under tiden.
Att det framställdes så enkelt att gå fel skapade rädsla i sig själv.
En annan sak som skapade otrygghet var det starka obehag jag kände kring vissa ledargestalter i frikyrkan på 90-talet. Personer som fick mycket utrymme och uppmärksamhet, som hade ett rykte om sig att leva nära gud och därför hyllades av många. Genom poddar och böcker om sekter och sektliknande miljöer samt om frikyrkan på 90-talet har fått mig att förstå att det jag då kände obehag kring faktiskt handlade om sektliknande tendenser och manipulation. Och genom att prata med andra som dekonstruerar sin tro har jag förstått att många av de här personerna håller på än idag och fortsätter skada människor på vägen.
Mycket var alltså precis så osunt som det kändes. Men frikyrkobubblan presenterades ändå som det sunda alternativet. Det goda. Det sunda alternativet.
Det går fortfarande inte ihop för mig.
En sång vi ofta sjöng när jag var ung:
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Från Honom kommer mitt hopp
Bara Han är min klippa
Min styrka och min borg
Jag skall inte vackla
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
Bara i Dig, har min själ sin ro
Bara i Dig, min Gud
(Text & Musik: Bengt Johansson)
Tidigare inlägg i denna serie:
1. Min dåtid måste försonas med min framtid
2. Att tvingas dekonstruera sitt liv
3. Har jag vuxit upp i en avart?
4. Jakten på den rätta känslan
(Det är inte ”för mycket” att vara jag)
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 