I alla frikyrkliga sammanhang jag spenderat min tid i – från det jag var barn tills jag blev vuxen – har det funnits ett självklart fokus på himlen. Den var det övergripande målet för allt. Riktningen. Riktmärket. Himlen beskrevs som något positivt – en fristad – och livet utmålades i jämförelse som en högst besvärlig transportsträcka fram till det eviga. Att ”längta hem till Jesus” var den överordnade normen. Åtminstone utåt sett.
Jag har upplevt att detta gjort att det inte har varit hundra procent okej att sörja någon som dött. Ingen har sagt det högt med just de orden vad jag kan minnas, men om man säger att någon ”äntligen är hemma hos Jesus” finns det ju heller ingen anledning att vara ledsen. Snarare borde vi vara glada och avundsjuka på den som dött. För i himlen finns enligt den här kulturen varken sjukdom, lidande eller död.
Man skulle inte bli för fäst vid det jordiska. För himlen betydde ju mer än livet. Man skulle inte älska livet. Himlen var det idealiska. Parallellt predikade man om att vi levde i den sista tiden. Att Jesus snart skulle komma tillbaka och ”hämta hem” oss.
Så länge jag kan minnas har jag längtat på tok för lite efter himlen. Det har gjort att jag känt mig väldigt udda och någonstans på vägen utvecklade jag en rädsla för att dö. Jag har inte varit rädd för döden i sig själv utan för att livet ska ta slut. Jag ville ju fortsätta leva, men det gick nästan inte säga högt för det var både fel att säga och gjorde mig totalt obegriplig. Som om jag vore ett barn som erbjöds att välja och vraka fritt i en leksaksaffär men tackade nej. Jag var nog faktiskt på sätt och vis mer rädd att inte få fortsätta leva än att jag skulle dö och komma till helvetet.
Människor runt mig letade hela tiden efter bibliska tecken på att Jesus snart skulle komma tillbaks. ”Titta…”, sa man. ”Närsomhelst…”, sades det när man var ute på promenad, tittade på nyheterna eller satt och fikade på café. Varje besök hos mina morföräldrar avslutades med att morfar deklarerade att vi skulle ses snart, med tillägget: ”…om Herren dröjer och vi får leva”. Det gav mig alltid en klump i magen. Jag ville inte dö. Jag ville inte att Jesus skulle komma tillbaka. Jag ville vara kvar här.
Allt detta ställdes på sin spets för mig i samband med Estoniakatastrofen.
Jag bodde i Jönköping då, var drygt 20 år och spenderade all min fritid i Pingstkyrkan. Där saknades i princip en hel klass i min ålder från bibelskolan efter katastrofen. Det blev ett virrvarr av minnesstunder och begravningar. Tomrum och tomhet. Vanmakt inför hur vi skulle kunna hjälpa de som kom hem, eller de vars anhöriga aldrig kom hem. Det fanns möten med människor jag väntat på skulle komma hem som aldrig blev av, som stoppades av döden.
Det var många varför men ännu fler tal om himlen. Om att vi skulle mötas igen. Och otaliga berättelser om eleverna – dessa osjälviska hjältar som dog i tjänst för gud men som nu hade det bättre i himlen. De hade varit på en missions/skolresa i Estland och dog på vägen hem därifrån. Jag kände bara att jag inte ville dö. Jag hade ju inte levt klart än.
Samtidigt blev det ännu viktigare vad vi gjorde med livet. Vad vi gav det för innehåll. Ännu viktigare att leva rent och leva för gud. Att vara redo att möta Jesus. Nästan som någon slags skruvad ”survivors guilt” där vi som var kvar var skyldiga att fylla tomrummet efter de osjälviska hjältarna som gått före. Samtidigt som vi skulle vara beredda på att vi kunde vara näst på tur att gå hem till gud. Och att vi också skulle vara beredda att dö för det vi trodde på.
I bland annat Sektpodden beskrivs hur det utvecklades en dödskult i Knutby Filadelfia efter Helge Fossmos första fru dog och senare när hans andra fru mördades. Man trodde att gud skulle ”ta hem” den kvinnliga ledaren och man bad systematiskt för att det skulle ske snart. Men det fanns också drömmar om att även andra skulle dö och många var rädda att det var man själv stod på tur. Himlen var bra, något man längtade till och man varken beklagade eller skulle sörja de döda.
Även om Knutby blev extremt så tänker jag att tendenserna till dödskult fanns i pingströrelsen och frikyrkan långt innan dess. Om vi jämför tidsperspektivet med de saker jag beskriver tidigare i denna text så förliste Estonia 1994 medan Helges första fru dog först 1999. Trots att det som hände i Knutby var unikt hände det inte i ett vakuum, även om det ofta beskrivs som något väsensskilt från pingströrelsen. Något helt annat.
Att inte längta tillräckligt mycket till himlen har varit ett av de svåraste skaven att hantera för mig. För det är något som legat så inbäddat i hela min uppväxt och som påverkat alla delar av livet. Jag älskade att leva, och var så rädd att inte få fortsätta leva mitt liv. Rädd att inte hinna utbilda mig, jobba, gifta mig och få barn.
Och jag var någonstans också rädd att min kärlek till livet skulle straffa sig i döden.
En sång om himlen jag hört sedan jag var riktigt liten:
”Jag har hört om en stad ovan molnen, ovan jordiska, dimhöljda länder, jag har hört om de solljusa stränder och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag högt måste sjunga! Halleluja! Jag går till den staden. Om än stegen blir trötta och tunga, bär det uppåt och hemåt ändå.
Jag har hört om ett land utan tårar, utan sorg, utan nöd, utan strider, och där ingen av sjukdom mer lider och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Där fröjdas vi alla! Halleluja! Vart tvivel försvunnit! Aldrig mer skall jag stappla och falla, jag är framme, ja, hemma hos Gud
Jag har hört om den snövita dräkten och om glansen av gyllene kronor. Jag har hört om den himmelska släkten, och en gång, tänk en gång är jag där!
Halleluja! Jag fröjdas i anden! Jag kan höra den himmelska sången och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där.”
(Text: Lydia Lithell, Musik: Rysk folksång))
Tidigare inlägg i denna serie:
1. Min dåtid måste försonas med min framtid
2. Att tvingas dekonstruera sitt liv
3. Har jag vuxit upp i en avart?
4. Jakten på den rätta känslan
(Det är inte ”för mycket” att vara jag)
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 