Du undrar säker varför det har varit så svårt för mig att ta tag i det här. Varför jag inte lämnat frikyrkan redan med buller och bång. För det är ju uppenbart så att det funnits väldigt mycket som jag inte har varit bekväm med. Saker som stört mig. Och endel som gjort mig illa.
Jag skulle säga att det är komplicerat och flerbottnat.
Men en viktig sak tror jag handlar om att sammanhangen jag vuxit upp i var väldigt svartvita. Det fanns liksom inga mellanting. Antingen var man med, och accepterade allt. Eller var man kritisk och gick ur. Man blev då ”avfälling” med allt vad det innebar. Det gick liksom inte att vara med och samtidigt vara öppet kritisk eller tvivlande. Att lämna men samtidigt behålla tron var två oförenliga ting.
Synen på människor som av någon anledning inte längre var aktiva i kyrkan (läs: syntes på det rätta sättet) var många gånger helt rutten. De sågs automatiskt som sämre människor än de som stannade kvar. Den som lämnat var en förlorare både bildligt och bokstavligt och hade inte längre förmågan att avgöra sitt eget bästa. Det var någon som behövde räddas tillbaks till församlingen och gud. Någon man skulle be för men samtidigt passa sig att umgås med för det kunde få negativa konsekvenser för en själv. Att umgås med en avfälling innebar alltid en risk att ”falla ifrån” själv. Att ”tappa tron”.
Även nu när jag funderar på de här frågorna i vuxet tillstånd – med distans i både tid och rum till de fysiska kyrkorna – så innebär det att också jag automatiskt får kämpa mot de svartvita tankarna: ”Kan jag tänka kritiskt på min uppväxt och engagemang i kyrkan utan att det resulterar i att jag tar avstånd från min tro? Kan jag ens fortsätta vara kristen och tänka så samtidigt? Är tvivel och kritik = att falla ifrån och bli avfälling? Kommer jag bli utputtad, fråntagen min tro om jag är kritisk? Går det ta avstånd från sammanhangen jag funnits i utan att samtidigt ta avstånd från gud?”
Beslutet är alltså större än att bara handla om att lämna eller stanna i en fysisk kyrka. Det handlar ytterst om min relation till gud och vad som kommer hända med mig den dagen jag dör. För enligt den kulturen jag vuxit upp i påverkar mitt agerande nu hela evigheten. Dessutom kommer mitt val i allra högsta grad påverka hur den gemenskap jag hittills varit en självklar del av ser på och bemöter mig. Jag kanske inte officiellt exkluderas men genom att göra valet att lämna exkluderar jag mig själv.
Att gå ur en församling kan därför innebära att plötsligt stå helt ensam. Utan gemenskap med varken människor eller gud.
Det har alltså funnits – och finns – kraftigt kvarhållande mekanismer i frikyrkan som hindrar människor från att ta egna beslut och utveckla en egen syn på saker och ting. Inlärda tankemönster som stoppar människor från att bara gå därifrån.
Det gör sådana här frågor extremt svåra att komma åt.
Jag visste inget annat sätt att leva, inget annat sätt att tro, inget annat sätt att få vänner. Jo, jag visste men jag hade ingen annan tillhörighet. Och jag stannade kvar. Nu tänker jag: Hade jag egentligen något reellt val? Att risken för exkludering – inte bara i detta livet utan också i evigheten – skapade en situation där mitt val egentligen var ganska givet.
När det börjar bli dags att publicera det här inlägget har TV4 just släppt dokumentären Syndarna som handlar om pingstkyrkans syn på homosexualitet. Och där blir det verkligen tydligt hur stor omedvetenheten om (eller oviljan att se?) de kvarhållande mekanismerna i ledarskapet.
I programmet får vi möta Amanda och John, två unga fd medlemmar som tvingats kämpa så hårt mot både sin läggning och läran att de till slut fick självmordstankar. Dokumentären följer deras möten och samtal med två representanter från rörelsen de lämnat.
Och det är slående hur grundade pastorerna är i sin lära – men samtidigt så otroligt ytliga och okunniga om vad det är att vara människa.
När John pratar med teologen om sina självmordstankar är teologens gensvar ungefär: Nämen så ska du inte reagera på teologin. Du ska inte känna att du inte vill leva. Men han är samtidigt enormt snabb med att hävda att det inte kan vara teologins fel att John känner som han gör utan att hans dåliga mående måste bero på andra faktorer.
Teologen förstår uppenbarligen inte att han plötsligt också gör självmordatankarna till ett problem. Att personer som redan känner sig så fel att de inte ser någon mening med att fortsätta leva nu också får veta att deras reaktioner med självmordstankar inte ska förekomma om läran presenterats och paketerats på ”rätt sätt”. Det framkommer dock tydligt i programmet att varken John eller Amanda missförstått vad läran egentligen säger och att det verkligen är läran som fått dom att må dåligt.
Pastorerna pratar också om fri vilja och säger: Vi tvingar ingen till ett liv i celibat, vi tvingar ingen att vara med i kyrkan – ni är fria att välja något annat. Samtidigt vet ju alla i pingst hur det undervisas om vad som händer med den som inte omvänder sig från sin synd. Och det är ju också en del av teologin. De olika sakerna som man undervisar om i församlingarna hör ju ihop. Är en del av läran.
Att som teolog och pastor säga att man inte förstår att den här läran leder till exkludering som i sin tur kan leda till självmordstankar är för mig helt obegripligt. Och det borde egentligen vara en omöjlighet att inte förstå att läran påverkar människors liv så på djupet – då det är själva målet med precis allt kyrkan gör.
För mig blev det här ett väldigt tydligt exempel på hur det som fungerar som kvarhållande mekanismer blir direkt exkluderande för den som inte kan inordna sig i normen och böja sig under läran.
Tidigare inlägg i denna serie:
1. Min dåtid måste försonas med min framtid
2. Att tvingas dekonstruera sitt liv
3. Har jag vuxit upp i en avart?
4. Jakten på den rätta känslan
(Det är inte ”för mycket” att vara jag)
9. Jag ville inte frälsa andra
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 