12. Ske din vilja

”Herren söker ett folk, han ser över jorden för att finna dem, som med sina hjärtan hänger sig åt honom som inte vandrar sin egen väg men följer honom, som vet att dem är kallade för denna tid och inte ser sig tillbaka.

Herren söker ett folk, som är rustat för striden, som är redo att gå och tjäna honom i den yttersta tiden, som säger herre här är jag nu, för att göra din vilja. Det finns inget annat liv för mig och ingen väg tillbaka

[Ref] Så vi ger våra liv, vi ger dem till dig och håller inget tillbaka. Ja vi ger våra liv på stridsfältets höjder vill vi ge våra liv. Vi vill leva för dig.

(Lovsång, Text & Music: Bo och Elsa Järpehag)

Vissa saker skavde inte då när jag kunde vara aktiv i frikyrkan, men skaver som sjutton nu i ett retrospektiv. Just detta skav har faktiskt dykt upp ganska nyligen som gubben i lådan när jag grävde efter något helt annat.

När jag var tonåring började jag skriva dagbok. Jag skrev om mitt liv och mottagaren var gud. Detta fortsatte jag med långt upp i vuxen ålder. Under min dekonstruktionsprocess har jag läst endel av det jag skrev, och plötsligt föll poletten ner och jag insåg något riktigt jobbigt.

Men först måste du förstå att jag har levt hela livet med sanningar som: ”För den som tror på Gud samverkar allt till det bästa”. Jag har lärt mig att be:”Ske din vilja, inte min”. Min omgivning har låtit mig förstå att det är önskvärt att ”lägga ner hela sitt liv för Gud och göra det han vill”. ”Att leva helt för Gud” har varit ett upphöjt mål.

Allt var samtidigt strikt uppdelat i gott och ont. Väldigt lite (om än något) har varit bara mänskligt. Min frikyrkobubbla var god och världen utanför ond. Min bubbla gick att lita på med jag har fått lära mig att vara rädd för den opålitliga världen utanför. Att det skulle kunna hända onda saker i den goda bubblan har aldrig föresvävat mig.

Allt det här återspeglar sig väldigt tydligt i min dagbok. Både i hur jag uttrycker mig men också i de livsval jag gör.

Jag var så extremt fatalistisk. Och naiv. Jag trodde till hundra procent att allt i mitt liv hände av en anledning och hade en högre mening. Jag hade lärt mig att jag skulle överlåta allt till gud och litade helt på att allt som hände var hans vilja – precis som att saker som inte hände inte var hans vilja. Någon egen vilja fanns inte. Eller skulle i alla fall inte finnas. Jag hade utplånat mig själv, och jag tänkte att det var något fint.

I min dagbok ser jag hur människor bara klampar in i mitt liv och tar för sig utan att jag säger stopp och sätter gränser. Jag lallar bara på om guds vilja och känner inte efter vad som är min egen. Så här i ett återblickande perspektiv ser jag helt viljelös ut. Styrd av alla andra som jag tog för givet hörde gud bättre än mig. Jag litade så på gud att jag tappade min egen vaksamhet och mina egna gränser.

Och jag trodde på allvar att bara jag höll mig i min kyrkbubbla var jag säker och trygg. Det gjorde mig till ett lätt offer.

Nu får jag en klump i magen och tycker det här känns livsfarligt. Något som gör människor vidöppna för manipulation och övergrepp. Att bli utnyttjade. Tack och lov hände det inte värre saker med mig än att jag fick själsliga sår. Det är illa nog. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur det blev för ”barnflickan” i Knutby Filadelfia som hade otur och hamnade i en ännu mer osund miljö än jag. Tänk om jag hade varit hon. Tänk om jag hade varit den som sköt, för att jag var övertygad om att det jag gjorde var guds vilja för mitt liv. Hans plan.

För så blev jag lärd. Vi skulle vara (vid)öppna för guds vilja. Men då jag själv inte fick några konkreta gudsupplevelser och uppenbarelser lät jag andra människors handlingar bli till gud som talade. Kritiskt tänkande uppmuntrades inte och jag var fostrad att tänka gott om andra, att vända andra kinden till och undvika att säga nej. Den som ifrågasatte och var kritisk kunde stämplas som arg och bråkig. Någon som var på fel väg. På väg mot avfällighet.

Och när saker blev fel i mitt liv fanns det bara en orsak för mig. Det var mitt fel. Det var jag som inte hållit mig tillräckligt nära gud för att höra hans röst. Det var jag som inte varit tillräckligt överlåten. Som inte lyssnat tillräckligt. Det handlade aldrig om att andra människor handlat fel mot mig. Och detta var inte bara min förklaringsmodell, det var sådant sådant folk sa. Sådana jag tänkte var närmare gud.

Idag kan jag se att det här är en väldigt farlig väg att gå på många sätt. Men då var det något gott och eftersträvansvärt. Att leva efter guds vilja var enda vägen för mig och han var viktigare än jag.

Tidigare inlägg i denna serie:

1. Min dåtid måste försonas med min framtid

2. Att tvingas dekonstruera sitt liv

3. Har jag vuxit upp i en avart?

4. Jakten på den rätta känslan

5. Mina skav

(Ta ert ansvar!)

6. Jag upplevde inte gud

(Det är inte ”för mycket” att vara jag)

(Jag är tillräcklig)

7. Jag kände mig otrygg

8. Jag hade ingen dödslängtan