Okej. Jag har försökt läsa och förstå Försäkringskassans nya rapport om skillnader i avslag för sjukpenning, eller åtminstone delar av den. Länk till rapporten finns längst ner i detta inlägg.
Jag tänkte dela några tankar med er för det finns både saker som inte alls gör mig förvånad i den men också sådant jag inte alls kan begripa. Det jag har valt att fokusera på är avsnitten som handlar om avslag i förhållande till huvudsaklig sjukskrivningsdiagnos.
Under perioden januari 2018 till och med juni 2021 låg genomsnittet för avslag på initiala ansökningar om sjukpenning på 3,2%. Psykiska diagnoser låg högt över denna nivå med ett genomsnitt på 5,1%. De högsta andelen avslag fanns dock hos de fysiska diagnoserna fibromyalgi och Myalgisk Encefalomyelit (ME) som låg på 6,1 respektive 5,7 procent.
Att ME ligger så här högt kom ärligt talat inte som någon större överraskning – tyvärr. Men det gäller avslag efter 180 dagar eller längre ser det lite annorlunda ut.
Avslagen för för personer med fibromyalgi och utmattningssyndrom (UMS) låg återigen långt över genomsnittet (24,2 respektive 21,5 procent) medan ME inte ens finns med på listan över de diagnoser med störst risk för avslag. Det här förvånar mig och jag undrar verkligen vad det är som gör att ME plötsligt hade lägre andel avslag än fibro och UMS efter 180 dagar när de låg rätt lika gällande initiala avslag.
Resultatet är ju inget att klaga över men för mig känns detta som ett rätt osannolikt scenario med tanke på den otroliga mängd svårt ME-sjuka i mitt nätverk som fått avslag på sjukpenning just efter dag 180 och framåt och därför undrar jag varför det ser ut så här. Jag har pratat med en vän som kan mer än mig om metoden de använt och hen säger att detta inte går att förstå eftersom med saknas information om både tillvägagångssätt för analysen och eventuellt bortfall i rapporten. Så jag släpper denna fråga för nu.
Men nu måste vi måste bara prata om objektiva fynd – detta som jag skrivit om så många gånger tidigare. För det är nämligen så att till och med Försäkringskassan själva ser ett samband i studien de gjort.
”Under en tid var Försäkringskassans tillämpning inom sjukförsäkringen sådan att så kallade objektiva undersökningsfynd krävdes i de medicinska underlagen som grund för bedömningen av rätten till sjukpenning, något som kan vara svårare att påvisa vid komplexa diagnoser, exempelvis psykiatriska diagnoser. Generellt har diagnoserna med hög avslagsfrekvens också det gemensamt att det kan vara svårare för läkaren att vid en undersökning av patienten säkert bedöma hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan.” (s. 6)
I en artikel på Sveriges Radio kommenterar Terese Östlin från Försäkringskassan det här:
”Det som studien visar är ju att sjukdomar med hög avslagsfrekvens är just sjukdomar där det kan vara svårt för läkarna att verifiera personens besvär med undersökningsfynd och kanske svårare för läkaren att bedöma arbetsförmåga, säger Terese Östlin. Försäkringskassan kommer att följa upp skillnaderna, men Terese Östlin poängterar att myndigheten redan genomfört en rad förändringar inom sjukförsäkringen. Försäkringskassans krav på undersökningsfynd i läkarintyg är numera borttaget.”
Trots de vackra orden om att kraven på undersökningsfynd i läkarintygen är borttagna så verkar myndigheten ännu inte fått bukt med detta förfaringssätt. Jag läser fortfarande ganska ofta om människor som fått avslag med hänvisning till att detta. Också domstolarna och vården har ställt om efter Försäkringskassans tidigare kravbild och verkar tyvärr inte ha förstått att de måste ställa tillbaka. I en nyligen publicerad artikel i Svenska Dagbladet berättar två läkare att de nekar att skriva sjukintyg med hänvisning till att objektiva fynd saknas, helt enligt Försäkringskassans tidigare linje:
”En del förväntar sig bara att vi ska förlänga deras sjukskrivning. De säger att de har svårt att koncentrera sig, är stressade, att de knappt orkar stå upp för att de är så energilösa och trötta. Om jag sedan inte märker dessa diffusa symtom när jag har patienten framför mig så ska jag inte skriva ett sjukintyg. Då kan det urarta med patienter som blir väldigt arga, berättar allmänläkaren André Marx.”
”Ofta finns goda skäl till en sjukskrivning, patientens arbetsförmåga är nedsatt och det finns objektiva fynd som stöttar det, säger Sven Ahnlund.”
Själva artikeln i Svenska Dagbladet handlar om orimligt ilskna patienter som pressar läkare att skriva sjukintyg, men att en patient blir arg när läkare på olagliga grunder vägrar förlänga ens sjukskrivning är väldigt begripligt tycker jag.
De här läkarna ställer alltså krav kring sjukdom i sitt arbete, som inte är förenliga med gällande rätt, utifrån tidigare nu borttagna interna riktlinjer hos försäkringskassan som togs fram på ett sätt som bröt mot flera lagar. Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet kommenterar Försäkringskassans riktlinjer och krav i en tidigare intervju med Sveriges Radio från juni 2021:
”Det är inget mindre än en stor skandal. Det här är knappast ett sakligt sätt att försöka tolka rättskällorna. Det verkar som om man gör en tolkning som passar ens eget syfte. Det strider både mot förvaltningslagen och grundlagen. Sedan är det jätteallvarligt att en myndighet som Försäkringskassan som hanterar oftast väldigt svaga enskilda människor i stort behov av hjälp agerar på det här fullständigt orimliga sättet.”
Det sista jag skulle vilja kommentera i rapporten handlar om förväntade skillnader i avslagsfrekvens:
”Sammantaget finns det skillnader som är förväntade, till exempel att svårare sjukdomar som kan förmodas sätta ner arbetsförmågan i högre grad och under längre tid har färre avslag. Tydligt är också att komplexa diagnoser, där det är svårt eller omöjligt för hälso- och sjukvården att uppvisa objektiva undersökningsfynd samt att tydligt beskriva hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan, har fler avslag.” (s. 9)
Här tycker jag faktiskt att första och andra meningen motsäger varandra. För dels har deras studie just visat att det finns svåra sjukdomar som begränsar arbetsförmågan i hög grad men som ändå har hög andel avslag (ME är en av dem, läs mer om svårighetsgraden i denna länk). Och när de säger att svårare sjukdomar självklart har färre avslag visar de prov på hur fördomsfulla de är. För de resonerar som att komplexa diagnoser som saknar objektiva undersökningsfynd per automatik inte kan vara lika allvarliga som de andra sjukdomarna. Här är det viktigt att komma ihåg att det är de själva som har skapat den här situationen genom sina interna riktlinjer. (Via denna länk kan ni läsa om hur det gick till).
De konstaterar vidare att:
”Sjukskrivningsdiagnosen har haft stor betydelse för avslag under den studerade perioden, och sjukdom eller sjukdomsliknande tillstånd är en grundläggande förutsättning för sjukpenning. Viktigast är dock i vilken mån sjukdomen sätter ner arbetsförmågan med minst en fjärdedel.” (s.9)
I den här snurriga meningen döljer sig något viktigt och därför skulle jag vilja formulera det lite annorlunda: Ja, sjukdom eller skada är en förutsättning för att få sjukpenning men det är själva begränsningarna – inte diagnosen – som spelar roll för rätten till sjukpenning. Att diagnosen de facto spelar så stor roll för om man får avslag eller ej visar bara hur gravt Försäkringskassan misskött sitt uppdrag.
Hursomhelst. Det finns mycket mer att både läsa och kommentera, men jag har inte kapaciteten till det. Och hela den här rapporten är bara så himla upprörande och triggande. För den sätter fingret på att vi är väldigt många människor som fått avslag på rent ohederliga grunder.
Vi behöver en ursäkt, ett erkännande om att vi blivit felbehandlade av myndigheten och ersättning för det helvete som kommit ut av det.
Sveriges Radio: Bostadsort och sjukdom spelar stor roll för avslag på sjukpenning
Sveriges Radio: Ny rapport: Oftare avslag för fibromyalgi och ME/CFS
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 