En söndagsbetraktelse om identitet

Min uppväxt i frikyrkan fick mig att känna att jag inte dög. Att många av mina egenskaper inte var bra. Jag tänkte och kände till exempel för mycket eller på fel sätt. Det undervisades om att lämna sig själv bakom sig. Att var ett redskap eller ett kärl gud skulle använda. Min identitet skulle så att säga vara Jesus – inte jag själv – och min livsuppgift var att följa honom. Meningen med livet var att finna gud, inte mig själv.

När jag ser tillbaks känns det som att jag var så avstängd då. Eller, det blir så tydligt att jag var tvungen att stänga av min hjärna och mitt kritiska analytiska tänkande. Att jag förväntades lära mig ett färdigt koncept där det inte fanns utrymme att ifrågasätta. Men jag gjorde aldrig det. Lärde mig konceptet alltså. Det gjorde att jag tyckte att alla visste och kunde bättre än mig. Att jag inte förstod predikningar och undervisning som andra. Eller kunde tillräckligt mycket i bibeln. Jag visste inget annat, och la därför skulden på mig själv.

Jag tänker här avstängd som i att bara gapa och svälja, inte reflektera men heller inte lära sig. Lära sig som i grotta ner sig, vrida och vända på det, och verkligen linda sin hjärna runt det. Kanske för att den typen av kunskap som förväntades av mig då handlade om att jag skulle lära mig något utantill, lära mig ett koncept. Inte om reflektion och insikt. Inte om att verkligen förstå.

Jag har funderat mycket över det här de senaste veckorna sedan jag såg Uppdrag Gransknings serie ”Skola för Guds skull” om religiösa friskolor. Om att lära sig koncept och tvingas stänga av sig själv. Igår ställdes allt på sin spets när jag ramlade över ett inlägg på Instagram av Pingst Sverige. Inlägget består av en bild där texten ”Genast lämnade de sina nät… och följde honom”. Mellan första och andra delen av texten rullade flera ord runt runt. Ord som ersatte nät. Saker lärjungarna lämnade för att följa Jesus.

”Sin trygghet” – ”Sin bekräftelse” – ”Sin yrkestitel” – ”Sin identitet” – ”Sin agenda” – ”Sin bekvämlighet” – ”Sin kontroll”

I texten till bilden står det bland annat så här:

”Det finns frihet i att följa Jesus! Det är inte längre upp till vår förmåga eller prestation. Vi får följa och tillhöra honom som är den gode herden. Herden som tar hand om sina får. När vi ger upp kontrollen om våra liv får vi också ta emot Guds frid. Istället för att lita till vår egen kraft, blir han grunden vi står på. När vi överlämnar något till Gud vill han alltid fylla oss med sin sanning i utbyte. Han har sagt sitt ord att han vill skänka oss allt i sin son. Finns det något område i ditt liv som du idag kan få överlåta helt åt Gud?”

Pratet om att lämna sina nät kommer från bibeln. I Matteusevangeliet kan vi läsa berättelsen om hur Jesus hittar sina lärjungar. Hur han väljer ut och skapar ”sitt gäng”.

”En dag när han vandrade längs Galileiska sjön fick han se två bröder: Simon, som kallas Petrus, och Andreas. De höll på att kasta ut nät i sjön, för de var fiskare. Jesus ropade till dem: ”Kom och bli mina efterföljare, så ska jag visa er hur man fiskar människor istället!” Och de lämnade genast sina nät och följde honom. När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob och Johannes, sitta i en båt tillsammans med sin pappa Sebedaios och göra i ordning sina nät. Han ropade på dem också, och genast lämnade de båten och sin pappa och följde honom.” (Matt 4:18-22)

Det här har under min uppväxt i frikyrkan ofta använts för att illustrera hur vi kristna ska leva våra liv. Att vi ska lämna allt och vända våra liv ryggen – och följa Jesus. Bokstavligen. Vi skulle vara Jesu lärjungar och följa honom även om det innebar att vi behövde lämna jobb, familj, ägodelar, ekonomi, vänner, intressen etc. bakom oss.

Det speglas i den här sången som vi ofta sjöng i ungdomskören:

”Att lämna allt och följa mig kan kosta dig ditt liv. Men jag ger dig mycket mera. Att gå min väg och lyda mig, är ändå värt sitt pris. För jag står på din sida.” (Frank Ådahl)

Jag reagerar på att Pingst Sverige lyfter fram just identiteten som något man ska lämna och tänker: Ja, det var precis så det var när jag var yngre också. Jag har verkligen inte missuppfattat det här. Det var nästan så att jag själv inte skulle finnas fristående från gud. Jag var aldrig en egen person. Gud bodde i mig och det var han som skulle synas i mitt liv. Inte jag. Den som raderade sig själv för Jesus skull hyllades. Det utplånande självet var något upphöjt. Din identitet – ditt själv – var något som inte skulle ta plats.

Detta gjorde att jag omedvetet stängde av och tryckte undan delar av mig själv och min personlighet.

Nu känns det här så främmande. Så osunt. Och jag kan inte låta bli att reflektera över mina erfarenheter av att vara förälder. Där jag hela tiden strävar efter att låta mitt barn hitta sin egen identitet och stötta hen i det. Inte pådyvla hen mina intressen eller få hen att uppfylla mina drömmar och planer. Inte se mitt barn som en förlängning av mig själv. I kyrkan pratar man ofta om gud som far. Men det känns som en väldigt märklig pappa som vill att hans barn ska utplåna sig själva för att bli exakt som honom.

Min identitet handlar om vem jag är. I relation till mig själv och min omvärld. Jag tänker att för nån som tror att gud har skapat människan borde ens identitet vara viktig att bevara eftersom man så att säga är hans skapelse. Att det borde vara eftersträvansvärt att vara precis den gud gjort mig till att vara.

Men här får vi i stället höra att vi ska lämna vår identitet och följa honom. Att det är frihet att lämna oss själva.

”Identitet är en självklar känsla av att vara en egen person med egna egenskaper, tankar, åsikter och en egen personlighet. Identitet är också en självklar känsla av att kunna vara sig själv och att våga stå för den du är.” (Barn och ungdomspsykiatrin)

---