Fastspänd under däck

Triggervarning: Vårdvåld

---

Okej. SVT har publicerat ytterligare en artikel om läkarnas ohållbara arbetsmiljö och jag känner att jag behöver beskriva vad det är som händer i mig när jag läser den. Vilka tankar och känslor det framkallar hos mig. Och vad som ligger bakom. Det här är en text som förklarar varför jag skulle vilja sätta triggervarning på varenda artikel i samma stil.

”Tusentals läkare vittnar om en ohållbar arbetsmiljö i Läkarförbundets nya arbetsmiljöenkät. Var femte svarande uppger att de funderar på att sluta helt.”

Om alla läkare slutar. Vem ska då skriva ut min medicin och ge mig vård när jag behöver det? Jag är redan i en situation där jag möts som ett problem (någon annans helst) varje gång jag har behov av vård och jag står utan planerad uppföljning för mina kroniska sjukdomar och mediciner.

”Gemensamt för alla läkare som SVT pratar med är att de beskriver en arbetsmiljö som utöver de långa timmarna och de hårda effektiviseringskraven präglas av en bedövande etisk stress. – Vi springer hela tiden snabbare och snabbare och kan inte ge människor den vård de förtjänar, säger en läkare i slutet av sin ST i västra Sverige.”

Att jag har behov som faller utanför ramen för vad som anses normalt är en del av deras etiska stress. Ja, faktum är allt ju mer komplicerade ärenden desto mer stress och desto fler etiska dilemman. Att vara i stort behov av vården men inte klara av att ta sig dit utan att bli sämre verkar ge en etisk stress som gör att läkarnas själ exploderar. Under perioden jag var som sjukast 2020 behandlades jag som om jag vore en glödhet boll som man inte fort mig kunde låta passera till en kollega. Det var fullkomlig beröringsskräck som gällde och jag drabbades hårt av det.

Jag övergavs av vården.

Att nu fler läkare lämnar gör att den etiska stressen ökar för de som är kvar. Alternativt får vi en vård där den personal som stannar kvar är de som saknar etisk kompass. Sådana som gör vad som helst för pengar. Eller makt. De patienter som överges först är de som sticker ut mest. De vars behov ifrågasätts. De som omgärdas av stigma och fördomar.

”Hon beskriver en konstant oro över den bristande kontinuiteten i patientkontakten och de långsiktiga skadorna vars konsekvenser kan vara svåra att mäta. – Det går inte att förstå den etiska stressen om man inte varit i den, säger hon.”

Ja, sådana som jag syns inte i statistiken. Eftersom vi inte får vård. Dessutom sminkar vården själva över konsekvenserna genom att utmåla patienterna som orsaken till vissa problem. Jag behövde hembesök och hade bara några veckor innan jag försämrades bedömts ha ett reellt behov av hembesök och haft en läkare på besök. Men då när jag kollapsade och mådde mycket sämre än tidigare var det plötsligt omöjligt och vårdcentralen hänvisade till att det saknades resurser och att det var en arbetsmiljöfråga för läkarna. I min journal skrev de dessutom att jag inte ville ha kontakt med vården och att jag vägrade vård vilket var en lögn. Jag var desperat efter att få hjälp och tänkte inte på något annat än hur jag skulle kunna få hjälp med mina eskalerande symtom. Men då jag inte kunde ta mig till vården utan att riskera ytterligare försämring lämnades jag utan vård. Jag kunde inte inordna mig i den mest kostnadseffektiva mallen.

Hur ska någon någonsin förstå de långsiktiga skadorna och mäta konsekvenserna när man lägger skulden på patienterna i stället för att tala klarspråk om hur det är?

”Läkaren beskriver hur man kan ”straffas” när man lyfter problemen genom sämre pass och uteblivna lönepåslag.”

Jag tänker att det är tystnadskulturen som gör att man skuldbelägger resurskrävande patienter. Och att det uppenbarligen är okej att utmåla patienter som besvärliga men inte att påtala att organisationen är sjuk och skadar. En effekt av att det är den som är längst ner i hierarkin som råkar mest illa ut ett förtryckande system. Läkarna straffas om de lyfter problem, patienterna straffas om de har för stora behov.

”För underläkaren Michel är det de otrygga anställningarna och stressen kring patienternas säkerhet som ligger till grund för beslutet. Han har bestämt sig för att utöka sin kompetens inom IT för att kunna arbeta med medicinsk it. – Man kan känna frustration med smärtpatienterna som man aldrig lyckas göra någonting för, och så ser man dem ha ont hela tiden. Så ska man sitta där och inge någon form av hopp. Det tär, säger han. – Man lägger ner så mycket tid av livet på jobbet, men man vill också kunna leva.”

När jag kommer hit i artikeln vill jag bara skrika. Paniken rusar och hjärtat bankar. Tårarna rinner. Det fruktansvärda trauma vården har gett mig på grund av läkarnas bristande arbetsmiljö är nu i full blom i hela sin äcklighet. Jag förstår att läkarna måste kunna leva sina liv men det som händer är ju att för varje läkare som slutar blir patienternas liv ännu svårare. Patientsäkerheten ökar ju inte bara för att vissa inte står ut med att se säkerhetsbristerna.

”Stockholms ordförande vid Sveriges Yngre Läkares Förening Maria Belikova säger att hon delar bilden av läkarnas arbetsmiljöproblem. Hon beskriver att unga läkares osäkra anställningar ofta leder till en utbredd tystnadskultur och att många räds för att dryfta problem av rädsla för repressalier. Hon menar att det gör det svårt för facken att agera alla gånger. – Vi inte kan agera om vi inte får veta och vi får inte veta för att folk är rädda, säger hon.”

Patienterna har inte ens någon som företräder dem. Vi är helt ensamma i det här. Vi har inget fackförbund. Ingen patientombudsman. Vi har bara oss själva att lita till. Ändå känner jag att jag gör något förbjudet varje gång jag berättar om vilka konsekvenser situationen i vården får för sådana som mig. Att det finns förväntningar på mig dämpa mig och visa förståelse för läkarnas horribla situation. Men jag berättar ju inte om patienternas situation för att förminska de problem läkarna möter i sitt jobb utan för att bidra med ett perspektiv jag tycker saknas.

Naturligtvis vet jag att det jag berättar riskerar att öka läkarnas etiska stress ytterligare. Att det gör ont att höra hur situationen påverkar oss på djupet. Att det är frustrerande att förstå att patienter skadas och traumatiseras trots att vårdens intentionen är att hjälpa. Jag förstår det. Och beklagar det. Men jag kan faktiskt inte välja att vara tyst.

För visst vi är alla i samma båt här, men vi har INTE samma förutsättningar. Jag sitter fastspänd under däck medan jag ser hur läkarna hoppar överbord en efter en. De är iförda flytvästar och genom fönstret ser jag att det finns ett antal livbåtar och helikoptrar som tar emot och assisterar. Vattnet stiger och de överger skeppet för att överleva, medan jag vet att jag kommer dö om skeppet sjunker. Men ingen försöker rädda mig. Inte ens de som är i säkerhet.

Trots att det borde gå att evakuera oss eller bogsera skeppet in till land.

Alla citat kommer från denna artikel: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lakarna-som-lamnar-kanns-som-en-skilsmassa