När precis allt handlar om att bli frisk – del 2

Jag skriver ofta om sjukdom. Om hur det är att leva med symtom som aldrig går över. Om vårdpersonalens svårigheter att hantera en sjukdom som inte svarar som förväntat på behandling. Om att inte bli frisk i ett samhälle som förväntar sig att man ska komma ut på andra sidan. Om hur förnedrande och frustrerande det kan vara att få mirakelberättelser i inkorgen tillsammans med oombedda råd om diverse kuckelimuck.

Dagens text handlar också om sjukdom och starka förväntningar på att bli frisk. Om skuld som läggs på den sjuke då man inte blir tillfrisknar. Men den berör min bakgrund. Det som jag hade med mig i bagaget när jag fick Myalgisk Enchefalomyelit (ME). Och hur det påverkar mig än idag. Två inlägg om helande i frikyrkan. Detta är det andra.

Förra delen slutade med en fråga om vad som egentligen hade hänt om jag blev sjuk då när jag var yngre. Sanningen är att tanken på vad som hade hänt om jag blev sjuk på det sätt jag är nu i ME (myalgisk encefalomyelit) under min mest aktiva tid i frikyrkobubblan skrämmer skiten ur mig.

För det första var jag upp över öronen engagerad i församlingens arbete och många var beroende av mig i det arbetet. Annat var sådant jag gjorde som enskild person men där det fanns tydliga förväntningar på mig att delta. Och jag hade förväntningar på mig själv. Minsta lilla tapp i kapacitet hade märkts direkt och jag hade inte kunnat ta ett steg tillbaka obemärkt. Om jag blev sjuk hade alla vetat det, direkt. 

Troligen hade jag hamnat i ett förbönsrace om det hände, påhejat av både mig själv och andra. Utöver det vanliga med vänner, bönegrupp och de olika bönetillfällena som erbjöds i kyrkan hade det nog funnits de i min närhet som dragit med mig på olika konferenser och möten med pastorer och predikanter som utrustats med helandets gåva. Jag känner mig själv som jag var då, och jag hade med största sannolikhet gått all in.

Samtidigt hade jag högst troligt försökt upprätthålla mitt engagemang in i det längsta utan att växla ner tempot. Och när jag behövde prioritera bort något hade det gett mig ännu mera dåligt samvete än jag redan hade. Jag hade pressat mig så hårt för att inte göra andra besvikna. För att inte göra gud besviken. För att tjäna honom helhjärtat.

Jag kanske till och med sett sjukdomen som ett symtom på att jag inte var tillräckligt nära gud. Som en prövning. Att jag behövde jobba ännu hårdare för att komma närmare honom. Och troligtvis hamnat i en ”push and crasch”-cykel delux i min ME på grund av att jag de bättre perioderna levt på som vanligt och desperat klamrat mig fast vid tron på att gud helat mig.

Jag kan utan problem se mig själv där. Hur det kunde ha blivit.

Inrullad i kyrkan med solglasögon och brusreducerande lurar. Framför korset omgiven av människor som ber högt och intensivt. Jag som brukade stå på estraden sitter nu nedanför i min rullstol och skulle inte ens kunna ta mig upp för trappan utan att bli sämre. Jag mår fruktansvärt dåligt av att bara sitta upprätt. Ljudet och ljuset får mig att må illa. Basen från lovsången vibrerar i mitt bröst och gör mig yr. Jag blundar och gråter både av utmattning och smärta. Vill helst bara lägga mig raklång på golvet.

Och jag vet vad att bara sitta här kommer att kosta om gud inte helar mig denna gång heller. Om jag inte lyckas tro tillräckligt på att han ska göra mig frisk. Allt kommer bara bli värre. Men jag måste bli frisk. Annars kommer jag inte kunna tjäna honom. Annars kommer jag inte kunna uppfylla hans plan med mitt liv. Alla tittar på mig. För här är jag, igen. Jag skäms och mitt huvud surrar av miljontals frågor. Varför gud? Varför blir jag aldrig frisk? Varför blev jag ens sjuk? Vad har jag gjort för fel? Är det ett straff? Är jag besatt? Eller prövar du mig gud? Vill du se om jag överger dig eller stannar kvar?

Men jag blir inte frisk denna gången heller. Jag blir bara sämre för varje gång jag tar mig iväg till kyrkan. Varje gång jag åker iväg för att få förbön slår min kropp bakut och symtomen ökar. Jag blir mer och mer beroende av min omgivning för att överhuvudtaget klara min vardag. Jag märker att människor blir så besvikna efter varje förbön som inte leder till nåt. Att de hoppas intensivt att jag snart ska vara tillbaks i gammal form igen. Att de är trötta på mitt sjuka jag. Otåliga.

Vissa har börjat titta misstänksamt på mig och jag ser i deras blickar hur de undrar varför jag aldrig blir frisk. Att de snart kommer växla upp för att få mig frisk genom att försöka driva ut de onda sjukdomsandarna de tror bor i mig. Endel har redan vänt mig ryggen. De vill inte ha med mig att göra när jag är sån här. De ser mig redan som någon som har lämnat. En avfälling.

Ärligt talat skulle det vara rätt skönt. Att lämna alltså. Att vända kyrkan ryggen. Att slippa förväntningarna på att bli frisk. På att prestera i tro. Att bara få vara sjuk och svag och se till mina egna behov. Tänk om det vore okej att få ta hand om sig själv. Att försöka hitta någon form av balans i mitt liv. Ha det tyst omkring mig. Stilla. Ett trots har börjat växa inom mig. Jag är less på att jag inte duger som förut. Jag vill duga trots sjukdom. I avsaknaden av helande. Att vara tillräcklig som jag är, i befintligt skick. Jag kan inte förstå varför guds nåd inte gäller sådana som mig. Varför han inte kan älska mig om jag fortsätter vara sjuk.

Tillslut får jag nog. Men jag reser mig inte upp och går, utan ligger kvar i min säng. I en tyst protest. Jag stannar hemma och vänder både gud och människor ryggen. Och jag känner bara lättnad.

Tidigare i år damp det ner ytterligare en mirakelberättelse i min inbox. En av väldigt många under åren som sjuk. Men den här skilde sig från de andra genom att den hade väldigt många beröringspunkter med mitt liv då mitt i min mest aktiva kristna tid. Det gjorde det omöjligt för mig att förhålla mig neutral till den. Berättelsen handlade om en person med samma sjukdom som jag, som lever i en kontext som väldigt mycket liknar den jag levde i förut. Som man sa hade blivit helad. Och av någon anledning fick jag fullkomlig panik av något som skickats till mig för att skapa hopp.

Jag hade svårt att både förstå och formulera min reaktion då men förstår nu vad som hände. Det jag läste triggade mitt förflutna och la ihop det med min nutid och allt detta bara vällde över mig i en enda röra och svepte mig med i en lavin av tankar och känslor. Sådant jag börjat dekonstruera och bearbeta hamnade huller om buller med det jag ännu inte hade ord för. Dessutom finns det så många delar av min frikyrkobubbla som lappar över med mina vård-trauman. Utöver detta var likheten med andra berättelser om mirakel via kuckelimuck-kurer jag fått i min inbox slående.

Men det blev totalt kaos hos mig helt enkelt. Och jag fick svårt att hantera det.

Det har hjälpt mig att skriva om det. Och att ta hand om det tillsammans med en terapeut. Nu vet jag att min reaktion inte var konstig alls – utan tvärt om begriplig. För jag växte upp i en frikyrka och for illa av det.

---

Här hittar du första inlägget: https://mitteremitage.wordpress.com/2022/09/25/nar-precis-allt-handlar-om-att-bli-frisk-del-1/

Under etiketten Dekonstruktion hittar du fler inlägg som handlar om tro och frikyrka