Så meningslöst

Högsta förvaltningsdomstolen har nu slagit fast att Försäkringskassans (olagliga) förfarande med att avslå sjukpenning med hänvisning till att objektiva fynd saknas inte är giltigt. Det fodrar en tråd.

När jag tänker på det här blir jag först alldeles tom. Tom på känslor. Tom på tankar. Inte glad. Inte ens arg. Bara tom. Blank. Sedan börjar tankarna vandra. Runt runt. Det snurrar nu, fortare och fortare. 

Alla möjliggörare dyker upp i mitt huvud. Personer som ”bara gjorde sitt jobb” men förstörde människors hälsa och liv med sina beslut. Som försvarade Försäkringskassans lagbrott med näbbar och klor och la skulden på sådana som mig.

Jag tänker på sådana som min handläggare som tidigare godkänt min sjukpenning men nu plötsligt ändrade sin inställning och bedömde mig fullt arbetsför över en natt. Trots att hon visste hur sjuk och begränsad jag var. Att jag knappt klarade kontakten med vården.

I avslaget skrev hon:

”Det beror på att det inte i underlaget framkommer några objektiva observerbara fynd som beskriver nedsättningar och bedömningar. Det framkommer endast subjektiva upplevelser och beskrivningar.”

Jag tänker också på sådana som handläggaren på Försäkringskassans omprövningsenhet som sa till min man att de måste göra så här för att det finns folk som försöker lura sig till sjukpenning man inte har rätt till och indirekt sa att jag var en av dem.

Och på sådana som cheferna som berättade om hur mina handläggare tidigare varit för släpphänta och om jag hade ansökt om sjukpenning för första gången nu (2017) så hade jag troligen aldrig blivit insläppt i sjukförsäkringen.

Det dyker upp minnen av sådana som min läkare som tyckte att jag bara skulle acceptera Försäkringskassans beslut om avslag och skriva in mig på arbetsförmedlingen för att söka jobb. Som sa att hon inte skulle hjälpa mig med fler läkarintyg för sjukskrivning.

Och sådana som juristen som hotade mig med rättsliga konsekvenser för att jag hade skrivit på bloggen att jag tyckte hon gick Försäkringskassans ärenden när hon gav råd om hur man skulle tillfredsställa FKs krav på objektiva fynd utan att vara tydlig med att kassan gjorde fel.

Det dyker också upp minnen av sådana som Försäkringskassans FMR som hånade mina behov av att äta liggande och antydde att det var mitt konstiga beteende (att ligga ner och äta) som gjorde mig trött. Hans ord ringde därefter i mina öron varenda måltid under typ ett års tid.

Och av sådana som min läkare som ville ordinera en massa tester och undersökningar som inte var medicinskt försvarbara, som skulle innebära en för hög belastning och risk för försämring, bara för att tillfredsställa Försäkringskassans krav på objektiva fynd.

Och alla dessa handläggare som efter Förvaltningsrätten dömt ut Försäkringskassans avslag ÄNDÅ avslog efterföljande ärenden med samma motivering. Som fortsatte misshandeln. Som fortsatte neka mig tillträde till det jag visste att jag hade rätt till och verkligen behövde.

Jag tänker också på Försäkringskassans hånfulla vokabulär där man efter att ha diskvalificerat mina erfarenheter av min sjukdom och ogiltigförklarat mina ord häver ut sig ”Försäkringskassan ifrågasätter inte dina besvär…”.

Yeah right!

Jag tänker på förvaltningsrätten som gång på gång gav mig rätt men som plötsligt ställde sig på Försäkringskassans sida och dömde till deras fördel. Precis med de argument HFD nu säger inte är giltiga.

Jag tänker på sen senare när samma ärende skulle avgöras i Kammarrätten och Försäkringskassan plötsligt la sig platt och erkände att de hade gjort fel redan innan domstolen dömt till min fördel.

Jag tänker på att jag haft tur som haft någon som kunnat hjälpa mig med rättsprocessen, att vi haft råd med jurist, att vi fått rätt de flesta gånger i domstol och att jag tillsist fick de pengar jag hade rätt till. Och hur många som inte haft samma tur.

Jag tänker på hur absurt det var när min man (som varit den som skött all min kontakt med FK) opererades för cancer och Försäkringskassan krånglade så mycket att jag var tvungen att prata med honom om hur jag skulle agera när han låg nyopererad på uppvaket.

Jag tänker på hur mycket tid och energi min man la ner under de fyra år vi tvingades processa Försäkringskassans avslag i rättsprocessen. Hur jag försökte delta och hur det gjorde mig så mycket sämre i min sjukdom.

Jag tänker på hur de själsliga såren aldrig läkte för att de revs upp och blev större vid varje nytt avslag. Att varje avslag blev ytterligare en kränkning mot mitt människovärde. Tillslut var precis allt varigt och sårigt och tilliten till systemet helt raserad.

Jag tänker på alla år när mina möten med vården BARA handlade om sjukpenning och inget utrymme fanns för att se till min hälsa. Där jag drastiskt försämrades men ingen hade tid att göra nåt. Hur absurt är inte det?

Jag tänker också på den allmänna misstron mot sjuka. Om fuskdebatten. Om Försäkringskassans försök att hävda att vi sjuka var missnöjda pga kris eller att vi inte förstod reglerna. Nu har vi svart på vitt att det inte var så. Att vi visst förstod.

Det. Var. Inte. Vårat. Fel.

Ni ser. Så många totalt orimliga konsekvenser av Försäkringskassans olagliga upptagenhet med objektiva observerbara fynd. Och ändå finns det så många andra som har mycket mer allvarliga konsekvenser att berätta om. En del kan inte berätta, för de lever inte längre.

Och nu vet vi. Det var i onödan alltihop. Precis som vi sa hela tiden. Så mycket förtryck och förnekelse från ansvariga. Så många lögner. Så många möjliggörare. Så mycket meningslöst lidande. Så mycket liv som gått förlorat.

Men också. Som vi kämpade! Vi har gjort skillnad. Och jag är SÅ stolt över oss!!

Nu är det tid att vi som drabbats och våra anhöriga får erkännande och upprättelse. Och ja, jag önskar faktiskt att någon skulle straffas. För det är inte okej att behandla de mest sårbara i samhället på det här sättet! Inte okej alls.

(Och ni som funnits kvar och försökt förändra systemet inifrån. Jag vet att ni finns och tänker på er ofta. Ni är beundransvärda! Sträck på er idag. ❤️)