Jag har funderat lite till med utgångspunkt i gårdagens text om att vara belastningskänslig och inte kunna jobba hårt för att bli bättre eller frisk.
Så här: Om man ställer de här grupperna bredvid varandra – å ena sidan gruppen som har en funktionsnedsättning eller skada som kan påverkas positivt av ökad belastning och å andra sidan personer som har en sjukdom som ger PEM (till exempel Myalgisk Encefalomyelit (ME) eller vissa med långtidscovid) av för hög belastning och alltså riskerar att påverkas negativt – så kommer inte bara patienterna behöva hantera situationen på olika sätt utan även behandlarna.
Under min utbildning till arbetsterapeut (nångång på antikens tid) pratade vi endel om att använda sig själv som ett redskap i mötet med patienten. Jag minns inte exakt vad som undervisades då men det blir så tydligt om jag tänker på dessa båda grupper och skillnaden i hur jag i min yrkesroll tänker att jag skulle bemöta dom. Hur mitt agerande och beteende som arbetsterapeut kan påverka den patient jag möter. Att jag inte bara kan vara mig själv utan att jag behöver anpassa mig, mitt beteende och förhållningssätt, till situationen och personens förutsättningar som jag ska mota.
Någon som arbetar med den första gruppen, de som behöver (och tål) att jobba intensivt på att öka och återerövra, behöver kunna hjälpa personen att komma igång och komma framåt. När målet är att komma tillbaka till ett liv bortom nuvarande begränsningar kan det behövas en viss grad av smittande entusiasm, en lättsam och uppmuntrande attityd, en något gåpåig anda för att orka kämpa hårt med blod, svett och tårar. För att hjälpa patienten att övervinna sina begränsningar. Samtidigt behöver man natuligtvis vara inlyssnande och kunna bromsa och ta hand om frustration och sorg.
Men någon som arbetar med personer som inte tål belastning, som lever med en sjukdom med PEM som snarare kräver att man backar och bromsar och håller sig inom sina gränser behöver använda sig själv och sitt bemötande på ett helt annat sätt. För om man inte passar sig noga och ställer om sitt förhållningssätt radikalt kan det gå riktigt illa. För i 99,9% (kanske rent av 100?) av fallen behöver man agera broms, och det kräver att man är vaken på vad man utstrålar så man exempelvis inte råkar smitta patienten med sin entusiasm.
Även om en lättsam stämning kan vara trevligt är dessa patienter troligtvis mer behjälpta av en behandlare med en stillsam och eftertänksam attityd med ett allvarsamt fokus på att lyssna in och stämma av. Bekräfta och validera och uppmuntra patienten att begränsa sig. Att finnas till hands och härbärgera frustration, ilska och sorg över begränsningarna blir inte bara nåt som görs för att hantera krisen utan för att hjälpa patienten att kunna orka bromsa och leva snävt. Att hålla i och hålla ut. Med målet att hitta ett nytt liv innanför sina gränser.
Jag vet inte om det är tydligt vad jag vill få fram med den här texten. Men din attityd och utstrålning som behandlare spelar roll och du behöver aktivt fundera över på hur du använder dig själv i mötet med dina patienter. Det är liksom en sak att hjälpa någon att baxa stora stenar framför sig och en helt annan att hjälpa någon att få stenar som balanserar på varandra att låta bli att rasa. Det kräver olika förhållningssätt både hos den som arbetar och den som står bredvid och coachar.
Bild: Pixabay
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
