#InteMinTro

När jag var tolv år levde jag i skräck för onda makter och djävulen tack vare vuxna människor i min omgivning som inte lät mig vara det barn jag var. Det har präglat mig hela mitt liv.

Jag har skrivit om det förut om hur skyddslösa barn i hyperreligiösa miljöer blir. I andra sammanhang där det handlar om barns skräck, kommer vuxna in och säger att monstren inte finns på riktigt. Det finns inga spöken, häxor, varulvar etc. Det är hittepå. På så sätt lugnas barnet. I hyperreligiösa sammanhang blir det som att alla vuxna säger JA, varulvar finns på riktigt och det kan stå en bakom varje hörn!

Vuxna i min närhet fick mig att känna mig utsatt, omgiven av ondskan redan som liten. De gjorde mig ansvarig för att se till att mina klasskompisar vände om. Jag skulle vara ljuset. Stå upp för sanningen. Och predika min tro.

Idag har mina tankar malt och tårarna har bränt bakom ögonlocken konstant. För igår läste jag nämligen om en annan tolvåring och det som hände hen får mig att vilja skrika. Riva ner himmel och jord.

Det var Andreas Jonsson som berättade i ett inlägg på Facebook. Fina goa Andreas som jag mötte i barnarbetet i pingstkyrkan i Jönköping när han var barn och jag var ung vuxen och nyligen hade flyttat hemifrån. Han skriver så här i ett öppet brev till just pingstkyrkan i Jönköping.

”Förra veckan pratade jag med en tjej efter ett föreläsningsuppdrag. Hon gick i årskurs fem och hade deltagit på ett läger med Pingstkyrkan i Jönköping nu under sportlovet. Under lägret hade en annan av tolvåringarna vågat öppna upp sig och komma ut som bisexuell för en av pastorerna i er församling, som deltog på lägret som ledare. Tolvåringen hade då fått höra att hen levde i synd och att Gud varken accepterade homosexuella eller bisexualla.”

Andreas fortsätter att berätta hur han var med om samma sak när han var i samma ålder. I samma kyrka. Det som även var min kyrka. Och hur det fick honom att må så dåligt att han inte ville leva längre. Om hur han var en hårsmån från att ta sitt liv.

Det river och klöser inom mig. Av sorg. Av ilska. Över vuxna som inte kan låta barn vara barn. Över religiösa ledare som sätter sig till doms över andra människor. Över diskriminering förklädd till omsorg och omtanke. Över teologi som riskerar att skada människor för livet.

Ansvaret läggs nämligen helt på barnets axlar i de här miljöerna. Barnet lämnas att ensam försöka justera sitt beteende för att undkomma ondskan. Anpassa sig efter reglerna och hoppas på att man klarar sig från helvetet. Man förväntas ändra på den man är och det man gör. För de vuxna kan ju inte heller göra någonting åt mörkrets makter.

Att en vuxen person i en religiös maktposition säger till en 12-åring att hen lever i synd på grund av vem hen älskar är inget annat än religionsförtryck! Ett övertramp.

Ett övergrepp.

Och som Andreas påpekar ingenting som man borde få bidrag från staten för att upprätthålla.

(Bilden och taggen är fri att använda för den som har något att säga i den här frågan…)

Andreas text hittar du via denna länk: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=pfbid0mLTjdyN1ZJkGpxpyyDmK6866BLoCd5b5VkM4UUe7kkgMdLauH1UKc2c9Pe5JWCirl&id=100044439636140