Ärligt talat. Precis så här känns det. Som att vi sitter bakpå och klamrar oss fast på ren nåder. Har vi har tur trillar vi inte av i farten. Har vi otur gör vi det och ingen bryr sig. Vissa låtsas inte ens om att vi sitter där bak eller tycker vi har där att göra. Trots att vi fanns här innan dom kom. Och trots att vi blir ännu fler. På grund av dom. Typ.

*Ett tillägg. Jag pratar om grupp- och samhällsnivå nu. Vård, forsknings- och politikernivå. Inte om individuella personer med långtidscovid. Så ni vet.

Syntolkning: Ett litet barn sitter bakom en tjock person på en moped och klamrar sig fast för glatta livet. På barnet står ME och på den andra personen står det långtidscovid.

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.