Om att säga nej

Den kultur jag växte upp i lät mig förstå att det inte var okej att säga nej, ha en egen vilja och integritet. Det sågs som olydnad och uppstudsighet. Ibland ogudaktighet också tror jag även om det i mina sammanhang inte riktigt sades rakt ut. Jag var ett besvärligt barn, trots att jag bara gjorde sånt som barn gör. En besvärlig ungdom, trots att jag inte ens gjorde revolt. Och en besvärlig vuxen, för att jag försökte ta hand om min hälsa. Jag har alltid haft för stark vilja och integritet. Varit nyfiken och envis. Och tänkt själv.

Många gånger har jag också varit den som sagt ja, för att det där nejet och gränserna skapade så jobbiga situationer. För att det inte räckt med ett nej utan jag har avkrävts en förklaring och en giltig orsak. Och vad som var giltigt bestämde alltid nån annan.

Men länge trodde jag att det var jag som behövde lära mig sätta gränser. Att det var mitt gränssättande det var fel på. Att människor kränkte mig för att jag inte sa nej på rätt sätt. Var för svag. Sedan förstod jag att jag faktiskt har satt gränser. Jag har sagt nej och haft en stark integritet men den har inte respekterats. I vissa fall har det just varit min starka integritet som gjort att jag så att säga ”åkt på stryk”. Endel människor har helt enkelt blivit provocerade när jag satt en gräns tror jag. Och kört över mig.

Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte räcker med att en människa säger nej. Att hon sätter ner foten. Det behövs också att andra runt omkring accepterar och respekterar de gränser som sätts. Och vissa gränser ska inte ens behöva formuleras med ord. De borde respekteras ändå.

När man är i beroendeställning kan det bli väldigt komplicerat att säga nej. Det kan handla om ett underläge gentemot exempelvis vårdnadshavare, andliga ledare, en våldsam partner, vårdpersonal eller en myndighetsperson. En gräns kan följas av en direkt eller indirekt bestraffning och man kan till och med behöva stå på god fot med sin förövare för att det inte ska bli ännu värre. Ett nej och en satt gräns kan innebära att man i förlängningen förlorar sin basala trygghet, sin plats i himlen, sina mediciner eller sin inkomst. Att man blir stämplad som besvärlig och blir överkörd. Utsatt för våld eller försummelse.

Ibland har jag i mötet med vården och Försäkringskassan nästan exploderat av alla nej som vällt fram inom mig. Men ändå tvingats vara tyst och acceptera för att jag är beroende av hjälp. Och i kölvattnet av att mina gränser kördes över gång på gång frös jag under lång tid till is och kunde inte säga nej på grund av det. I min egen bearbetning av ja-kultur, vårdvåld och myndighetsövergrepp använder jag ibland nejsägandet som en del av min kreativa process. Då kan det hända att resultatet blir en nej-tavla. Det är oerhört befriande faktiskt att bara låta nejen flöda och bli till något bra. Rent av nåt snyggt.

Kanske vi kan lära oss säga nej i fyrkant precis som vi kan lära oss andas i den?

Till dej som behöver ett extra nej idag finns vardagsprylar med flera olika nej-tryck att köpa i Eremitens shop tillsammans med det nygamla sortimentet. Överskottet av försäljningen under juni och juli går till att supporta ME-sjuka Maria så att hon kan få hjälp att sätta ner foten mot Försäkringskassan.

Till Eremitens shop

Här kan du läsa mer om vart vinsten av försäljningen går