Mer våld – inte mindre

Triggervarning: Hanne Kjöller, vårdvåld, mord

I sin senaste ledartext pratar Kjöller om sjuksköterskor som mördar i vården. Hon utgår från ett antal mer eller mindre kända fall ur verkligheten. Hon berättar om faktorer som visar att vården måste ha vetat om vad som pågått men medvetet, eller omedvetet, valt att titta bort. Något som försenat avslöjandet av missförhållanden och brottslig verksamhet. Hur vården hittat andra förklaringar som är mindre svåra att ta in än att det handlar om att vårdpersonal eller andra begår brott. Hon pratar också om visselblåsare, hur de tystas och misstänkliggörs. Och om vårdchefer som tystar skandaler genom att behandla de som berättar om oegentligheterna illa.

Så långt är allt väl.

Men mellan passagerna om vårdpersonal som mördar fortsätter hon sitt eget lilla korståg mot det hon kallar kultursjukdomar, genom att indirekt säga att vårdpersonal som behandlar dessa tillstånd adekvat är som mördarna och de som (liksom Kjöller själv) försöker avslöja ”sanningen” är visselblåsare som tvingas jobba i motvind.

Hon skriver bland annat så här:

”En senior sjuksköterska berättade att man under hennes utbildningstid fick lära sig att gonorré i normalfallet smittade vid sex, men att det för barn kunde räcka med handdukar. Bakgrunden är lika hemsk som simpel. Man hade hittat gonorrésmittade där pappan var infekterad. Och man orkade inte – eller ville inte? – tänka tanken fullt ut. Handduksteorin blev en bekväm förklaring. Jag undrar om dåtidens infektionsläkare verkligen inte förstod. Eller om de valde att blunda för logikluckan om smittvägar. Kanske insåg de riskerna med att indirekt anklaga en massa pappor. Och fruktade att kollegor och allmänhet skulle slå tillbaka och anklaga de som kom med dåliga nyheter för att vara perversa, cyniska eller på annat sätt hemska läkare. Alltså ungefär samma sak som vi sett med de apatiska barnen, amalgamstriden och flera andra kultursjukdomar.”

Hon menar att vården vill man gärna ha folk som tänker utanför boxen samtidigt som man straffar den som gör just det.

”Så nej, utanför boxen ska man absolut inte tänka. Man ska inte tänka att vårdpersonal kan begå hemskheter, att apatiska barn kan ha tvingats att simulera sina tillstånd, att den amalgamsjuka som spreds epidemiskt i Sverige, men inte i Danmark, kanske berodde på något annat än tandfyllningsmaterialet. Det finns givetvis en gräns mellan att ha huvudet på skaft och paranoia. En verksamhet som präglas av konstant misstänksamhet är verkligen inget att eftersträva. Men historien visar att problemet snarare tycks vara det motsatta. Att anklagelseakten är så grov, att man hellre avstår från att se, höra och säga något.”

Kjöller bygger alltså upp en smaskig historia om vårdpersonal som mördar patienter och om visselblåsare som straffas för att de berättar om det så att hon kan rättfärdiga sitt eget korståg mot sårbara patientgrupper med det hon kallar kultursjukdomar. Hon använder ett extremt viktigt ämne – våld i vården – för att själv kunna driva något som ger ännu mera våld.

För ett ökat vårdvåld mot personer med de diagnoser Kjöller placerar i kultursjukdomsfacket blir den yttersta konsekvensen av att DN ger henne en plattform där hon dessutom tillåts flasha sjuksköterskekortet. När hon på ledarplats häver ur sig fördomar och lögner som minskar trovärdigheten exempelvis hos personer med ME och postcovid (och den vårdpersonal som kämpar för att vi ska få adekvat vård) så blir sannolikt resultatet att vi i högre utsträckning skadas och dör på grund av missförhållanden i vården.

Politiker, vårdchefer och vårdpersonal läser nämligen också artiklar i media och budskap från sådana som Kjöller (hon är tyvärr inte ensam) verkar av någon anledning enklare att ta till sig än kunskap och erfarenheter som kommer från patienter längst ner i hackordningen. Det vet de här personerna och utnyttjar det framgångsrikt. Trots den förkastliga människosyn Kjöller ger uttryck för och att hon häver ur sig rena lögner ser jag vårdpersonal som hyllar henne på sociala medier och på så sätt ger det hon skriver legitimitet i vården.

Varje dag ignoreras, förminskas och kränks människor med ME i vården. Utsätts för patientsäkerhetsrisker och rena övergrepp av vårdpersonal som liksom Kjöller bygger hela sin inställning till diagnosen på fördomar om postinfektiösa sjukdomar. När vårdpersonal ges en plattform och tillåts pumpa ut sitt förakt mot patientgruppen i media bidrar de till att upprätthålla sina kollegors felaktiga föreställningar. Det i sin tur ökar risken för att vårdpersonal väljer en väg i patientmötet som mynnar ut i övergrepp och vårdvåld.

Ja, vi behöver både tala om att det finns kriminell vårdpersonal och att problemen för kollegorna att visselblåsa är enorma, det är jag den första att erkänna, och detta lär jag återkomma till. Men Kjöllers försök att lyfta detta livsviktiga ämne ger snarare en ökad risk för våld i vården än tvärt om, eftersom hon väljer att ägna även denna ledare åt att minska trovärdigheten hos de hon i sitt jobb som sjuksköterska är satt att vårda.

*Kjöller nämner inte ME eller postcovid i den aktuella ledaren men eftersom hon under flera års tid hamrat in hos sina läsare att hon anser att dessa diagnoser ingår i detta begrepp kommer artikeln ändå göra skada.

---

En reaktion på en tidigare ledartext av Kjöller: Ideologi, inte okunskap

Här kan du hitta adekvat medicinsk information om Myalgisk Encefalomyelit (ME): Lär dig mer – rädda liv!