Sveriges radio publicerade tidigt i morse en nyhet som tål att granskas närmare.
Rubriken är ”KBT kan hjälpa mot extrem trötthet vid postcovid” och intervjuas görs Elin Lindsäter leg. psykolog och forskare vid Karolinska Institutet och Gustavsbergs vårdcentral.
”Ny holländsk studie visar att kognitiv beteendeterapi, KBT, kan vara effektivt för att minska svår trötthet hos postcovid-patienter. 63 procent av de som fick KBT besvärades inte längre av trötthet när de följdes upp efter sex månader. Forskaren Elin Lindsäter, vid Gustavsbergs vårdcentral i Stockholm, planerar för en liknande studie på 500 svårt trötta patienter inom primärvården: ”Det är en jättestor patientgrupp som lider av svår trötthet.””
”På Gustavsbergs vårdcentral i Stockholm förbereder man sig nu för att behandla patienter som har problem med svår trötthet inte bara orsakad av covid utan av andra sjukdomar som diabetes 1 och utmattningssyndrom. Och även om inte alla blir hjälpta av KBT, så är det viktigt att pröva den här metoden, säger Elin Lindsäter. – Det är en jättestor patientgrupp som lider av svår trötthet. För varje person som vi har möjlighet att hjälpa så är det värt ett försök, säger hon.”
Att först Stockholms universitet och nu Sveriges radio tar upp samma ämne inom loppet av några dagar är högst sannolikt ingen slump. Lindsäter och Knoop är nämligen båda en del av samma nätverk som Lekander som intervjuades i artikeln hos Stockholms universitet. Nätverket som heter Oslo Chronic Fatigue Consortium har nyligen fått en opinionsartikel med rubriken ”Chronic fatigue syndromes: real illnesses that people can recover from” publicerad i den medicinska tidskriften Scandinavian Journal of Primary Health Care. I artikeln framgår att nätverket består av forskare och kliniker som menar att sjukdomar som utmattningssyndrom, ME och postcovid, som de väljer att kalla kroniska utmattningssyndrom, går att bota med KBT och gradvis utökad aktivitet.
I Sveriges radios artikel blir det tydligt att behandlingen i den Holländska studien går i linje med detta:
”Hans Knoop har tagit fram en behandling med kognitiv beteendeterapi för patienter som lider av svår trötthet. Det handlar om att förbättra sovvanor, gradvis öka aktiviteten och lära sig hantera negativa tankar kring trötthet, smärta och oro över sjukdomen. Och en rad tidigare studier av patienter med till exempel diabetes 1 och MS har visat att inaktivitet och oro kan bidra till trötthet, och behöver behandlas enligt Hans Knoop.”
I reportaget på Sveriges radio finns varken titel eller länk till den holländska forskning som nyheten bygger på. Men det borde rimligtvis handla om en studie med titeln ”Efficacy of Cognitive-Behavioral Therapy Targeting Severe Fatigue Following Coronavirus Disease 2019: Results of a Randomized Controlled Trial” som publicerades den 8 maj i år i tidskriften Clinical Infectious Diseases.
Jag har själv varken haft kapacitet att följa studien eller läsa den senaste artikeln men David Tuller, journalist och lärare i folkhälsa vid University of California, Berkeley, skriver så här om den på Virolgy blog där han under många år granskat just den här typen av forskning (min översättning från engelskan).
”Denna nya studie var – som så mycket av forskningen från professor Knoop och hans kollegor inom psykosomatisk medicin – oblindad och förlitade sig på subjektiva, självrapporterade resultat. Denna typ av design för med sig stora risker med potentiell bias. På grund av studiedesignen och de subjektiva mätmetoderna var det förutbestämt att studien skulle ge positiva resultat – och nu, inte helt överraskande, har den gjort det, med resultat publicerade i tidskriften Clinical Infectious Diseases. Inte heller särkilt överraskande är att resultaten för den enda objektiva mätmetoden som ingår i protokollet – aktigrafi för att mäta nivåer av fysisk aktivitet vid baslinjen och direkt efter behandlingen – varken rapporterades eller omnämndes i det publicerade resultatet.”
Tuller berättar vidare i sin text att Knoop även i tidigare studier valt att inte publicera resultaten från de objektiva effektmåtten tillsammans med de positiva subjektiva resultaten. Först flera år senare när uppmärksamheten kring studien redan har lagt sig har de redovisat att behandlingen inte gett några effekter på deltagarnas fysiska aktivitet. Tuller menar att det är svårt att föreställa sig att Knoop skulle hantera den aktuella studien annorlunda. Varför skulle han inte skulle ta chansen att publicera eventuella positiva objektiva resultat när det gäller behandlingens effekt på deltagarnas fysiska aktivitet?
Det är alltså en studie liknande denna Elin Lindsäter planerar att genomföra i Stockholms primärvård. Hon delar artikeln på sin LinkedIn och att läsa vad hon skriver om den kan ge en liten föraning om vad som väntar.
”Kort reportage i Ekot idag som skvallrar om den kliniska studie som jag och mina kollegor förbereder för i primärvården i region Stockholm. Extra viktigt när vårdvalet för långvarig smärta, utmattningssyndrom och ME/CFS lägger ner 2025 att vi rustar upp och undersöker nya metoder för att fånga upp och behandla svår utmattning/fatigue i första linjen.”
Myalgisk Encefalomyelit (ME) nämns inte bland diagnoserna i SR-artikeln men givet Lindsäters kommentar här ovan, och inriktningen hos det nätverk hon är en del av, finns det skäl att tro att även personer med ME kommer inkluderas i den kommande studien.
Till sist en kort kommentar kring påståendet om att denna behandlingsinriktning skulle vara något nytt och därför värt att testa på alla patienter med fatigue. Så här skriver SBU i sin systematiska översikt gällande behandling av ME 2018.
”Den så kallade biopsykosociala modellen presenterades i slutet av 1970talet [9]. Modellen utgick från att sjukdom och ohälsa kan uppstå ur komplexa samband mellan biologiska, psykologiska och sociala faktorer och var alltså inte avgränsad till ME/CFS. För ME/CFS har modellen tolkats som att tillståndet orsakas av andra faktorer än rent biomedicinska och att tillståndet kan behandlas med psykologiska metoder för att förändra tankesätt och beteenden [10]. IOM bedömer dock i sin rapport att ”det är en vanlig feluppfattning i sjukvården att ME/CFS är en psykisk sjukdom” [4].”
Dessa studier har i hög grad använt vida kriterier och därför inkluderat fler sjukdomar där belastningsutlöst symtomförvärring (PEM) inte är en del av symtombilden. Eftersom detta gör att effekten av behandlingen är högst oklar för personer med ME valde SBU att inte ens inkludera dem i sin översikt.
Det som presenteras som nyheter idag verkar alltså bara handla om gammal, otillförlitlig (och potentiellt skadlig) skåpmat. Igen.
Här finns en sammanställning med adekvat medicinsk information om ME
Här kan du läsa mer om den biopsykosociala modellen för ME
Alla inlägg i serien:
Universitet sprider falska uppgifter
Stockholms universitet backar från påstående om ny forskning
Stoppa BPS-lobbyn en gång för alla!
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 