Hur gärna jag än vill

En av de mest frustrerande sakerna med att ha en begränsande sjukdom är att jag hela tiden vill mer än jag kan. Att jag kan pressa mig att göra mer än min kropp tål är en förbannelse.

Det är inte brist på vilja som hindrar mig att leva som jag vill. Inte brist på motivation som fuckar upp min vardag. Utan en sjukdom med ett ofungerande energisystem.

Vissa saker kan jag inte göra längre även om jag _verkligen_ vill. Andra saker kan jag göra jag trots att jag inte borde. Då blir jag sjukare och ännu mer begränsad.

Så vissa saker behöver jag avstå trots att jag både vill och kan pressa mig att göra dem. För att konsekvenserna blir för svåra. Plågsamma. Och krymper mitt liv ytterligare.

Jag skriver inte det här för att du ska tycka synd om mig. Men jag vill heller inte bli bemött som att mitt tillfrisknande uteblir på grund av bristande motivation och vilja.

Och som att jag undviker saker helt i onödan.

Jag har inte valt att bli sjuk. Och kan heller inte välja bort det.

Hur gärna jag än vill.