Du får, men måste inte!

Nyligen kom jag att tänka på hur det var när jag först blev sjukskriven. Jag hade varit sjuk ett bra tag och allt hade varit rätt mycket upp och ner. Nu kunde jag inte ladda om längre och funkade inte i mitt jobb. Så jag blev sjukskriven.

Hursomhelst mådde jag fruktansvärt dåligt. Och ännu värre blev det när jag kunde låta kroppen varva ner. Smärtnivåerna blev skyhöga, dimman i huvudet konstant, jag mådde illa, kunde inte sova och mina öron tålde inga ljud.

Samtidigt hade jag någon slags konstiga förväntningar på mig själv om att jag borde njuta nu när jag var ”ledig”. Kroppen skrek och livet var kaos men ändå fick jag dåligt samvete när jag inte kunde njuta.

I ett senare skede när kaoset lagt sig något och jag lärt mig lite mer vad kroppen tålde kunde jag ändå inte njuta. Det kändes närapå förbjudet att jag som var sjuk och sjukskriven skulle få njuta av saker. Som att det skulle bevisa att jag ljög om att jag var sjuk. 

Sedan bestämde jag mig för att hitta de små guldstunderna och njuta om jag kunde. Det började med en kopp te i soffan. Lugn. Tystnad. God smak. Kanske en ljudbok i telefonen. En kaka. Små korta stunder av njut. Utan skuld och skam.

Trots svår sjukdom.

Jag önskar att någon sagt till mig där i början att ingen förväntade sig att jag skulle njuta av att vara ledig. För att tvingas till sjukskrivning på grund av sjukdom är definitivt inte samma sak som att ha semester. Eller för den delen att vara ledig

Det är det mest ansträngande jag gjort.

Men jag önskar också att folk inte tittade snett på sjuka som trots allt lyckas njuta av livet. Att kunna känna glädje, lycka och njutning är inte förknippat med en viss nivå på funktion. Och att du njuter är inte ett bevis på att du ljuger om din sjukdom.