Rubbad inre kompass

Apropå gårdagens inlägg, om hur vårdens handlingsplan för bakslag i själva verket blev något som genererade vårdskador, kom jag att tänka på en annan sak. Nämligen hur det här med att inte bli lyssnad på, trodd och tagen på allvar har påverkat mig på ett psykiskt och känslomässigt plan.

Hur det skadat min självbild och rubbat min inre kompass.

Så här skrev jag 2016 i ett inlägg med rubriken: ”Självtvivlet en vårdskada?”:

”Jag undrar hur det hade varit om mina besvär tagits på allvar från dag ett? Från den där första gången jag ringde till vårdcentralens rådgivning och var orolig över viktnedgången, den extrema tröttheten och den oproportionerliga smärtreaktionerna. Om jag blivit tagen på allvar istället för nekad tid och hjälp. 

Jag undrar hur jag själv sett på mina besvär om de inte förminskats, förlöjligats och bagatelliserats av de som skulle hjälpa mig? Gång på gång. Om de hade valt att se mig som en kompetent och trovärdig person i stället för någon som är överdrivet orolig och rädd.

Jag undrar hur det hade känts om någon annan bromsat mig i stället för att pusha mig? Om vården anpassat sin nivå efter mina behov i stället för att vara de som många gånger pressat mig över min gräns. Om jag hade sluppit att ständigt vara den besvärliga, motsträviga.

Om inte rehabiliteringen gjort mig så mycket sämre.

Jag undrar om självtvivlet hade varit mindre då? Om jag i högre grad sluppit tankarna om att jag överdriver, inte försöker tillräckligt och att jag är feg, rädd och lat? 

Om jag sluppit undra om jag har full insikt? Om jag har vanföreställningar eller inte är fullt verklighetsförankrad. Att jag alltid kunnat ta mig själv och mina symtom på fullt allvar. 

Om vården haft kunskap och varit trygga i hur de ska bemöta personer men min typ av besvär – hade det varit annorlunda då? Om jag fått hjälp när jag behövt det – hade jag sett på mig själv på ett annat sätt då? 

Är självtvivlet i själva verket en konsekvens av att felaktigt inte ha blivit bekräftad och sedd? Av att ha blivit skadad av de som ska hjälpa? 

Av att vara den som andra tvivlat på?

Kanske är det rent av en vårdskada?”

Vårdens bemötande och bisarra hantering av min situation har fortsatt efter detta. Och det har eskalerat ju sjukare jag blivit. Numera ser jag definitivt självtvivlet som en vårdskada. Som konsekvens av långvarigt pågående vårdvåld. Av de upprepade övergrepp vården utsatt mig för.

Självtvivlet handlar om felaktiga tankemönster och känslor som vården har gett mig på grund av de inadekvata åtgärder jag utsatts för. Och jag tvingas inte bara hantera sjukdonen varje dag, utan också vårdskadorna.

I patientsäkerhetslagen (1 kap, 5 §) definieras vårdskada så här:

”Med vårdskada avses i denna lag lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården. Med allvarlig vårdskada avses vårdskada som 1. är bestående och inte ringa, eller 2. har lett till att patienten fått ett väsentligt ökat vårdbehov eller avlidit.”