Jag har lite panik just nu.

Över ME-situationen. Jävla Socialstyrelsen. Vården. Vänner som mår jättedåligt och tanken på hur många som riskerar att bli lika dåliga om de nya riktlinjerna slår igenom.

Och att det känns ofta som att jag skriker rakt ut i ett tomt svart hål och inte ens får ett eko.

Det kryper i min kropp. Paniken lurar under ytan. Tårarna hotar att välla över. Det skaver. Svider. Brinner som eld inom mig. Känslan i kroppen är att jag vill klättra upp på taket och vråla. Lägga mig på vägar och stoppa trafik för att få uppmärksamhet. Kedja fast mig mitt i riksdagen.

För att någon ska lyssna. För att vi ska synas.

Finnas.

Men kan inte. Och vanmakten växer.

Jag skriver. Bevakar. Rapporterar allt jag orkar. För att tystnaden är ett hot mot vår existens. För att det uteblivna ramaskriet visar att ingen ännu hört. Eller vägrar att lyssna på oss. Eller kanske bara inte tror oss.

Men det tär.

Tar på krafterna att vara den som inte är tyst.

Jag vet att jag inte bär någon skuld för hur det är, men det är jobbigt att vara den som berättar om all skit. Att veta att vissa blir så triggade av innehållet att de inte klarar av att läsa eller lyssna. Att jag petar i öppna sår. Trauman som ständigt pågår.

Även mina egna.

Men hur skulle jag kunna vara tyst?

Jag känner att det jag berättar om skapar sådan vanmakt hos andra sjuka. Naturligtvis. Och jag slits mellan tankar om att tona ner, triggervarna och framöver bara posta gulliga små klipp på katter – och instinkten att skrika ännu högre.

Synliggöra våldet vi lever med varje dag.

Så tydligt att ingen kan missa.

För om ingen skriker, om alla tystnar, hur ska vi någonsin kunna få slut på det?

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.