Igår berättade jag att chefredaktör, redaktion och SFAM:s ordförande refuserat en replik på den problematiska artikeln om Myalgisk Encefalomyelit (ME) som publicerades i senaste numret av tidskriften Allmänmedicin. Det handlar alltså om artikeln ”Hur ska vi tänka när vi möter patienter med långvariga trötthetstillstånd?”av läkarna Jörgen Malmquist och Lars Englund.

(Jag vill förtydliga att det alltså inte är jag som skickat in den refuserade repliken utan en person med ME från Norge som framträtt med sitt fulla namn.)

Som motivering till avslaget anger de att artikeln är ett referat av en annan artikel. De hänvisar därför alla frågor och eventuell diskussion av innehållet till originalartikelns författare och tidskriften den publicerats i.

Jag ställer mig dock starkt frågande till att Malmquists och Englunds artikel kan definieras som ett referat, och därmed ifrågasätter jag också rimligheten i den aktuella avslagsmotiveringen.

Jag ska förklara varför.

Wikipedia förklarar begreppet ”referat” och ”referera” på följande sätt:

”Ett referat är en, vanligen förkortad, text eller muntlig redogörelse för ett händelseförlopp, ett anförande, ett verk eller liknande (jfr resumé). Att referera innebär att återge ett händelseförlopp eller att sammanfatta innehållet i någon annans text med egna ord.”

Så här långt är jag med, för Malmquist och Englund refererar helt klart till Oslo Chronic Fatigue Consortiums artikel i sin artikel.

Vi fortsätter i Wikipedia:

”Till skillnad från recensioner, tolkningar, krönikor, eller analyser, får referat inte innehålla skribentens åsikter eller slutledningar, utan är enbart en sammanfattning av källans viktigaste innehåll. Ej heller får referatet förvanska ursprungstextens eller händelsernas mening eller syfte genom medvetna val av värdeladdade ord./…/Referat ska alltid redovisa källa enligt god sed för att inte bli plagiat. Det bör också innehålla referatmarkörer, det vill säga fraser som hänvisar till den som skrivit referatobjektet. Exempel på referatmarkörer är ”författaren anser att…”, ”enligt författaren…”, ”författaren hänvisar till…”. Ordet ”författaren” kan bytas ut mot namnet på referatobjektets författare.”

Här får jag problem, för Malmquist och Englund uttrycker både åsikter och gör slutledningar utifrån referatet i sin egen artikel.

Jag ska visa vad jag menar.

Nedan ser du tre skärmdumpar. De visar Malmquists och Englunds artikel i tidskriften Allmänmedicin. Markeringarna i gult och lila är mina.

Text som inte refererar till artikeln av Oslo Chronic Fatigue Consortium, utan rör annat, har jag markerat med gult. Sådant som antingen är oklart om det är referat, eller Malmquists och Englunds åsikter och slutsatser, har jag markerat med lila. De rader som är vita är det som är ett rent referat enligt Wikipedias definition.

Lite grovt räknat skulle jag bedöma att högst en tredjedel av Malmquists och Englunds artikel består av referat av konsortiets artikel. Att refusera en replik genom att hävda att Englunds och Malmquists artikel är ett referat ter sig i ljuset av detta tämligen märkligt.

Artikeln i tidskriften Allmänmedicin kan närmast sägas vara en opinionartikel där författarna genom att referera till Oslokonsortiets artikel och andra källor, tillsammans med egna åsikter och slutsatser, för fram synpunkter på hur de anser att allmänläkare ska förhålla sig till ME. Texten är fullproppad med författarnas egna tankar om ME som sjukdon, hur den bör namnges och hur allmänläkare bör hantera patienterna de möter.

Malmquist och Englund stämplar exempelvis ME som ”ett dunkelt och omstritt tillstånd” och drar lösa slutsatser om att ME är en kultursjukdom med hänvisning till att Norge och Sverige har olika antal sjuka, men utelämnar att länderna diagnostiserar utmattningssyndrom på olika sätt och att siffrorna därför inte är jämförbara. De spekulerar kring att symtomen i själva verket beror på negativa föreställningar och självuppfyllande profetior med hänvisningar till en recension av en bok om nocebo, och berättar om uppmärksammade mord och självmord med koppling till diagnosen för att understryka sitt budskap. De drar till sist slutsatser om hur allmänläkaren ska tillämpa innehållet i Oslo Chronic Fatigue Consortiums artikel, som om det vore en behandlingsöversikt, utan att nämna att artikeln är en opinionsartikel. Läsarna, det vill säga våra läkare, får bland annat veta att de bör vara försiktiga med att sätta diagnosen ME, att det inte är så noga att skilja ME från annan ”långvarig trötthet”, att patienterna bör mötas enligt den biopsykosociala modellen och att de bör uppmuntras till aktivitet och att läsa ovetenskapliga ”recovery stories” på nätet.

Samtidigt bortser författarna helt och hållet från vad den samlade biomedicinska forskningen säger om ME och att belastningsutlöst symtomförvärring (PEM) är ett mätbart tillstånd som skiljer sig från fysiska konsekvenser av inaktivitet. I stället hävdar de att 40 år av biomedicinsk forskning inte visar på några utmärkande resultat.

Tidskriften Allmänmedicins beslut att publicera den här artikeln utan att markera att det är en opinionsartikel som speglar författarnas egna åsikter, är kontroversiellt. Likaså att de refuserar en replik med relevant kritik och hänvisar till något som inte stämmer.

Via denna länk hittar du alla inlägg om denna fråga.

Lyssna (eller läs) gärna på min podd Marans andra säsong för att lära dig mer om den tradition i vilken den aktuella artikeln är skriven. Till samlingsinlägg med relevanta länkar

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.