Alla dessa (skadliga) vårdmöten

Det har hunnit bli många vårdmöten sedan jag blev sjuk för 17 år sedan.

Tyvärr har de flesta varit meningslösa måste-möten. ”Du måste komma hit så vi får säga åt dig att öka aktiviteten”-möten. Möten där vårdpersonalen lyssnat, men absolut inte hört vad jag sagt. Många möten enbart för Försäkringskassans skull. Då läkarna suckat över arbetsbördan jag ger dem. Över att de måste skriva ytterligare ett intyg. Över att de gör det i onödan för att Försäkringskassan ändå kommer att avslå. Det är också då vissa antytt att jag måste rycka upp mig. Sagt att jag måste ta mig över tröskeln bara. Bagatelliserat hela min verklighet med sina förenklade lösningar. Som om jag kunnat bli frisk bara jag velat tillräckligt.

Jag har haft så många dåliga, traumatiserande möten med vården.

Möten med dåligt bemötande, elaka möten, icke-möten, vänliga men totalt substanslösa möten, brutna-löften-möten, empatilösa möten, ideologiska ”jag tror inte på ME”-möten, hotfulla möten som skakat om hela min existens. Det finns också ett gäng uppfostrande möten där jag behandlats som ett barn, eller mindre vetande. Möten som adresserar helt andra saker än vad jag behöver, ”slöseri med tid och energi”-möten, de ifrågasättande mötena, mötena med de som betonar att de vill väl men som faktiskt inget kan, ”nu ska vi fixa till det här”-möten som ofta följs av möten där deras frustration över att min situation faktiskt inte kan fixas, spiller över på mig.

Jag höll visst på att glömma ”du är nån annans problem”-mötena. De är tyvärr väldigt vanligt förekommande och verkar kunna lösa precis alla problem, utom mina. Det är nog nästan dessa som är de mest traumatiska. Att bli hanterad som orelaterbar, den som inte har någon plats i systemet. Som är för konstig, för krånglig och komplex. Som inte passar in någonstans i systemet och därför behandlas som skräp. Den man med gott samvete kan avvisa oavsett hur sjuk den är. Det finns också mötena där jag pekas ut som pessimist, där min verklighet görs om till onödig oro eller rädsla, onödigt undvikande. Där den jag möter vägrar lyssna.

För att jag i deras ögon inte är tillförlitlig.

De goda, meningsfulla mötena som faktiskt gett något konkret för min hälsa finns också, men är få. Tyvärr alltför för få för att väga upp allt det dåliga, meningslösa och galna. För att läka det som skadats. Tyvärr förstörs de ofta av de andra mötena. Av minnena och känslorna som hängt sig fast. Hakat upp sig. De möten som faktiskt inte skadat mig något alls är ännu färre än de bra. För, ja även positiva möten kan bli för belastande. Göra mig sjukare. Men det är klart att jag  är tacksam för de få jag fått. För att jag fått känna mig accepterad och välkommen som jag är. Blivit bemött med hänsyn och förståelse.

Men jag kan räkna de tillfällena på en hand tror jag. På två om jag är riktigt generös.

Jag undviker numera vården så länge det går. Skyr den som pesten faktiskt. Det är inte så att jag skriver det här för att smutskasta. För att göra ner personalen som jag vet kämpar och sliter. Men visst borde det gå att göra bättre? Öka procenten med meningsfulla möten något litet? Ge patienterna möten som inte skadar och traumatiserar? Minska ifrågasättandet och försöken att stänga patienterna ute?

Det borde väl gynna alla?