När makten dödar möjligheterna till granskning

Jag har läst en debattartikel i Svenska Journalistförbundets tidning Journalisten. Artikeln har titeln ”Så dödar folkvalda makthavare den granskande journalistiken” och är skriven av en journalist vid namn Jonathan Newton. 

Och jag känner bara ÄNTLIGEN! Äntligen skriver någon journalist om en av mina stora frustrationer i livet – nämligen om hur media så sällan granskar på djupet. Känslan är att de som mest skrapar på ytan och i stället ofta agerar megafoner åt makten.

Newton beskriver hur en vanlig dag på jobbet som journalist går till. Hur han ringer makthavare för en intervju men kopplas till presskommunikatör som förhalar in absurdum genom att begära frågor i förväg per mejl som sedan besvaras med skriftliga uttalanden i sista minuten i stället för intervju. Utan möjlighet till följdfrågor.

”Så har man lyckats döda all kritisk granskning och istället förvandlat stressade journalister, som saknar möjlighet att ligga på ordentligt, till språkrör och megafoner för den bild som de folkvalda och de av folket avlönade tjänstemännen själva vill ge. Detta förekommer så ofta och dagligen och stundligen att jag hoppas att den numera ingår i journalistutbildningarna – tillsammans med lämpliga förslag på hur man bemöter det. Det är en styggelse, en vederstygglighet inför det svenska statsbygget, som verkligen förutsätter att den tredje statsmakten kan utkräva ansvar för att folksuveränitetsprincipen ska kunna upprätthållas.”

Fråga människor i min närhet om hur arg jag varit  på just detta de senaste åren. På megafon-fasonerna och bristen på relevanta följdfrågor. Jag har skrivit om det några gånger tidigare här på bloggen. Men irritationen har varit mycket mer omfattande än så eftersom detta att media inte granskar på djupet får till konsekvens att makthavarnas kommer undan med ”skräp” och vi som drabbas av detta ”skräp”blir helt utelämnade åt oss själva.

Och värst av allt, människor som inte själva är drabbade förstår inte att problemen existerar eftersom man litar på det makthavarna säger som förstärks av det journalisterna skriver.

Att media hamnar i ett läge där de agerar makthavarnas megafon har för mig kanske blivit allra tydligast rörande händelserna vid ME-mottagningen i Västerbotten. Där har journalisterna faktiskt producerat en hel del artiklar, men inte lyckats gräva på djupet i de allra flesta fall. Jag vet det eftersom jag satt på en massa material som journalisterna inte fångade upp trots att jag försökte uppmärksamma dem på det. Istället slutade det med att de gång på gång agerade megafon åt regionen. I flera fall med rent missvisande information.

Men det gäller så klart även annat, som allt runt Socialstyrelsens kunskapsstöd.

Jag känner också igen förhalandet som journalisten beskriver i artikeln. Men med den skillnad att jag hela tiden är utelämnad till mejlandet, då jag inte klarar telefonsamtal utan att bli sämre. Jag får också otroligt luddiga och tillrättalagda svar. Det är ofta knäpptyst efter jag ställt följdfrågor. Jag har utsatts för gaslightning. Med jag har ingen deadline och därför blir jag inte blir stressad av samma anledningar som journalisterna.

Jag tänker också att min motivation att fortsätta gräva är en annan än journalisternas.

Vissa av er har uttryckt att mina grävande texter måste ha krävt enormt med energi. Men faktiskt är det mest tålamod och tid. Att stå ut med väntan. Använda min envishet. Det vill säga sånt som en människa som är sängliggande på grund av långvarig sjukdom faktiskt kan ha gott om – trots begränsad kapacitet. Långsamt snigelgrävande är faktiskt ofta mindre energikrävande för mig än att hålla sig uppdaterad på sociala medier.

Det kräver en annan typ av engagemang och tempo.

Det svåraste har varit – och är – att inte ge upp när gaslightingen är som starkast. Att ställa de där följdfrågorna ändå. Kanske flera gånger om man bara får undvikande svar. Att läsa på och formulera begäran om allmänna handlingar på ett sätt som faktiskt kan tvinga fram fakta på bordet. Att ifrågasätta motsägelser. Att vara jävligt obekväm för att man vet att vi har rätt till insyn. Transparens. För att vi behöver det för vår överlevnad.

Newton skriver också:

”Här borde Journalistförbundet följaktligen sannerligen ta i från tårna och kanske rentav kräva lagändringar som tvingar folkvalda och av folket avlönade tjänstemän att ställa upp på intervjuer med möjlighet till följdfrågor (ja, det låter drastiskt, men jag skriver detta i vanmäktigt raseri). Som det är nu förvandlas den dagliga granskningen – återigen, grunden för vår demokrati – lätt till något som mest påminner om en attack av ett dött får.

Läsarna, lyssnarna och tittarna märker. Tro mig. Den näst vanligaste kritiken – efter det gamla vanliga om agenda och vänstervridning – är faktiskt att vi är för fega. Och det förbättrar inte förtroendet för oss, när vi inte kan utkräva det ansvar som den svenska konstitutionen förutsätter.”

Tack Jonathan Newton för att du ryter ifrån. För ditt raseri. För det är inte bara så att vi märker – vissa av oss lider faktiskt svårt på grund av bristen på ordentliga gräv. Att makthavare avvänder er som megafoner gör oss illa. Gör oss till ännu lättare offer för systemet. Och ännu mer utsatta.

Vi behöver er.

---

Mer om ME-mottagningen, Socialstyrelsen och andra saker media borde gräva djupare kring finns att läsa under fliken Mina gräv