Brist på källor gör det svårt att värdera evidens

Apropå nyheten om att Socialstyrelsen dissar WHO med hänvisning till att deras riktlinjer inte bygger på forskning utan expertkunskap, så tänkte jag egentligen bara göra en kort kommentar kring hur Socialstyrelsen själva hanterar evidens i sitt nationella kunskapsstöd för postinfektiösa sjukdomar.

Inledningsvis gör de en allmän uppmaning till vården om att erbjuda patienterna symtomlindring och rehabilitering (s 12-13) men trots att de gör många starka påståenden där de understryker vikten av att öka aktivitet och kondition, samt påtalar faror med långvarig inaktivitet, finns det inte en enda källa som visar varifrån de har hämtat sin kunskap.

Om vi kollar Socialstyrelsens råd specifikt när det gäller belastningsutlöst symtomförvärring (PEM) har de placerat dessa i symtomgruppen trötthet (s 26-27). Även här påstår de en massa saker och ger förslag på behandling som vården kan erbjuda, vissa av dem potentiellt skadliga för någon med PEM, styrker de inte något av detta med en endaste liten källa.

Socialstyrelsen påstår alltså att de inte vill använda WHO:s rekommendationer för rehabilitering eftersom de anser att evidensen är för svag – samtidigt som de själva ger förslag på en mängd åtgärder utan att ens redovisa sina källor. Något i alla fall WHO är noga med.

Avsaknaden av källor är likartad genom stora delar av det så kallade kunskapsstödet.

Att WHO redovisar sina källor innebär förvisso inte per automatik att källorna är av hög kvalitet och evidens, men det gör det åtminstone möjligt för läsaren att värdera vilken kunskap som ligger bakom rekommendationerna.

Att som Socialstyrelsen inte ange källor försvårar däremot både kunskapsvärdering och kritisk granskning.

---

I min andra säsong av podden Maran gör jag en genomgång och analys av SBU:s underlag och Socialstyrelsens kunskapsstöd samt sätter de råd som ges i en historisk kontext. Till samlingsinlägg där du hittar alla länkar samlade.