Om att bry sig

”Att ställa krav är att bry sig.” skriver statsminister Ulf Kristersson och äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje i Expressen idag.

Idealmänniskan som målas upp i artikeln får arbete, arbetar flitigt och är självförsörjande. Oberoende av andra människor och samhället. Någon som gör rätt för sig och därför förtjänar hjälp den dagen man behöver det.

Den som inte uppfyller den här idealbilden utmålas som snyltare.

Människor som tjänar så mycket pengar på att få ta del av stödsystemen att de inte vill jobba utan blir inaktiva och lata. För vilka stödet blir en orättvis gräddfil som man definitivt inte förtjänar. Det gäller framför allt ”de andra”. De som råkar vara födda i ett annat land.

Men också oss som av olika anledningar inte klarar av att nå upp till idealet.

Det är om dessa man ska bry sig genom att ställa krav. Krav på prestation och motprestation.

Jag håller inte med.

Att bry sig är att förstå och ta hänsyn till att människor föds med olika förutsättningar. Att våra möjligheter till självförsörjning inte enbart hänger på en vilja att prestera. Att förutsättningar kan förändras under livets gång av sådant vi själva inte kan påverka. Som funktionsnedsättningar, sjukdom, krig och katastrofer.

Att bry sig är att visa omsorg oavsett vilka förutsättningar människor har att prestera och motprestera.

Att bry sig innebär också att inte döma människor på förhand. Att ifrågasätta sina egna fördomar. Att hantera sin makt varsamt. Och att bygga ett samhälle som hanterar människor som människor.

Inte maskiner.

Så nej. Att ställa krav på andra betyder inte automatiskt att man bryr sig, i vissa fall kan det tvärt om handla om att man är en egoistisk och osympatisk jävel.