Som många av er säkert noterat har TT pumpat ut en artikel i varenda mediakanal där ansvarig forskare för Trötthetsstudien, Elin Lindsäter, uttalar sig om att diagnosen utmattningssyndrom kommer tas bort.
Texten hänvisar till en artikel i Psykologtidningen, men faktum är att det redan i början av mars publicerades en artikel om detta i tidskriften AllmänMedicin, men då utan Lindsäters inblandning [ICD-11 i svensk översättning ute på remiss – diagnosen utmattningssyndrom är borttagen]
Men i Psykologtidningen kan vi i alla fall läsa:
”Utmattningssyndrom är en diagnos som endast finns i Sverige. I och med att det internationella diagnossystemet ICD-10 uppdateras till ICD-11 har WHO gått ut med att de inte vill se nationella diagnoser längre.
– Att ta bort utmattningssyndrom är alltså inte ett beslut som Socialstyrelsen fattat utan riktlinjer från WHO, säger Elin Lindsäter.
I grunden är hon positiv till förändringen men hon ser en risk att tomrummet som uppstår leder till ett förhastat agerande och splittring med regionala trender. I kontakt med socialminister Jakob Forssmed har hon påtalat behovet av en nationell samordning.
– Det är först i januari 2028 som ICD-11 införs i sjukvården, så vi har tid på oss på oss att hitta lösningar för dem som tidigare fått diagnosen. Ett regeringsuppdrag om att utreda situationen verkar vara på gång.
På sikt tror hon att diagnosens borttagande kommer leda till något gott för patienterna, för diagnoskriterierna är relativt breda och vaga och kan omfatta många typer av ohälsa och sjukdom. De används på olika sätt över landet.
– Under åren har utmattningssyndromet varit ifrågasatt och visat sig dölja flera subgrupper. Nu finns en öppning till att vi blir mer specifika i hur vi förstår olika människors lidande och att vi kan ge bättre behandlingar.
Vilka diagnoser som faktiskt kommer användas i stället tror hon till stor del är avhängigt hur de försäkringsmedicinska riktlinjerna utvecklas. Enligt Elin Lindsäter bör längden på sjukskrivning inte styras av en viss diagnos.”
TT-artikeln har lite olika varianter men har spridits brett. Så här säger Lindsäter bland annat i Svenska Dagbladet:
”Just specifikt diagnosen utmattningssyndrom med de specifika kriterierna är det bara vi i Sverige som har haft. Men man har ju hittat andra lösningar i andra länder för att försöka känneteckna den här kliniska bilden, säger Elin Lindsäter, docent vid Karolinska institutet, till TT.”
I artiklarna omtalas Lindsäter som ”en av Sveriges främsta forskare på området” men de missar att berätta att hon under lång tid ifrågasatt diagnosen utmattningssyndroms giltighet.
Redan hösten 2023 föreslår hon under ett seminarium med namnet ”Dags att tänka om kring diagnosen utmattningssyndrom” på Karolinska institutet [finns att se via denna länk] att vi ska ”åter till ritbordet” gällande diagnosen. Hon menar att vi bör skifta fokus från att titta på stress som orsak till utmattning och i detta arbete se på likheterna mellan utmattningssyndrom och andra ”trötthetsdiagnoser” (det framgår i under seminariet att ME och postcovid ingår i detta). Under föreläsningen refererar hon till forskning som hon själv varit delaktig i som grund för att ifrågasätta giltigheten.
”So I propose we go back to the drawing board, and kind of shift focus and see what else is there that might be important factors that might play a role in the development of fatigue and the maintenance of fatigue. Do we need to look beyond life stressors as a cause of exhaustion, disorder, symptomatology? And like I said, Can we identify similarities with other fatigue dominated conditions? Can we to a greater extent use internationally recognized and validated outcome measures that would enable us to pull samples, for example, and look at larger sample sizes than what we have access to in Sweden, which would also give us important information about the cultural specificity of symptom expression. And is it possible that fatigue should not be conceptualized as disorder specific symptom, but rather a symptom dimension that we can recognize as being common across psychiatric and somatic conditions.”
Det Lindsäter beskriver här ovanför är alltså precis det hon nu gör i Trötthetsstudien, tillsammans med bland annat Knoop och Rück som också var en del av det här seminariet. Hon har alltså ett egenintresse i att diagnosen försvinner och den typ av behandling hon (och den sammanslutning hon är en del av) förespråkar kommer sannolikt att gynnas om så sker.
Sammanslutningen Lindsäter och flera av forskarna i Trötthetsstudien är en del av är alltså lobbynätverket Oslo Chronic Fatigue Consortium [som jag tidigare berättat om].
I det manifest som publicerades 2023 (och som Lindsäter skrivit under) klumpar de ihop olika diagnoser som utmattningssyndrom, ME och postcovid och kallar dessa för ”kroniska utmattningssyndrom”. De beskriver dessa sjukdomar som fatigue, utlöst av rädsla och undvikandebeteenden snarare än av sjukdomsprocess, som kan botas med KBT och gradvis utökad aktivitet.
Samma metod som Lindsäter nu testar i Trötthetsstudien.
I flera av forskarnas ansökningar om finansiering [läs här, här och här] framkommer att de redan har en tydlig bild av vad de förväntar sig för resultat av studien: Att deras behandling är bättre än vanlig vård och att den är kostnadseffektiv.
Det är alltså otroligt viktigt att vi förstår att det finns en direkt koppling mellan hur Lindsäter ser på, och agerar kring, diagnosen utmattningssyndrom och andra diagnoser som ME och postcovid.
Att hon nu tillåts breda ut sig i media utan att någon kritiskt granskar, eller ens nämner, hennes kopplingar till konsortiet oroar mig. För hur ska läsaren kunna veta om det är en expert eller lobbyist som uttalar sig? Och hur kommer kopplingarna till konsortiet påverka agerandet gentemot makthavarna?
Jag har tyvärr mycket svårt att tro att Lindsäter kommer hålla konsortiets värderingar utanför den dialog hon nu säger sig ha inlett med Socialdepartementet.
Till faktasida om Trötthetsstudien
Upptäck mer från The ME Inquiry Report
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
The ME Inquiry Report 