Kultursjukdom – det nya svarta?

Allt i den här texten är på fullt allvar, 1 april till trots.

Det känns som att vi plötsligt har hamnat mitt i någon slags normaliseringsprocess kring begreppet kultursjukdom.

Jag upplever ändå att många faktiskt har protesterat (eller åtminstone rynkat lite på näsan) när en viss ledarskribent under åren har beskyllt än den ena än den andra sjukdomen för att vara just en kultursjukdom. Tyckt att resonemangen varit orimliga. Lite galet uppmärksamhetssökande sådär.

Men nu de senaste veckorna, efter borttagandet av diagnosen utmattningssyndrom kom på tapeten, känns det plötsligt som att många verkar helt okej att kasta begreppet kultursjukdom på diagnosen utmattningssyndrom. Och glatt låter andra sjukdomar följa med i fallet.

Vi har artikeln i Sydsvenskan från den 26/3 där överläkaren Marcus Persson intervjuas och svepande tillåts prata om kultursjukdomar och argumentera för att utmattningssyndrom kan vara samma sak som oral galvanism, elallergi, ME och postcovid.

Näst på tur är en kulturartikel i Aftonbladet av läkaren Fanny Nilsson från igår. Även hon pratar svepande om kultursjukdomar och berättar om hur diagnosen neurasteni kom och gick och andra diagnoser tog dess plats. Och antyder att utmattningssyndrom är en av dessa.

Igår publicerade också DN en kulturartikel där Sandra Stiskalo (enligt egen utsago lekman) närmast raljerande utser tröttheten till ”modernitetens mest utmärkande sinnestillstånd” och skriver att det är ”kutym att vara trött”. Även hon drar paralleller till kultursjukdom och jämställer utmattningssyndrom med hysteri, neuroser, kronisk värk och elallergi. Skulden lägger hon på toxisk positivitet.

Som om det inte vore nog publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel igår kväll som förvisso inte använder begreppet kultursjukdom men där läkaren Isac Riddarsparre pratar om att sjukskrivning är skadligt och att de som fått diagnosen utmattningssyndrom inte är sjuka.

Han proklamerar i sann Oslokonsortiet-anda att symtomen är normala reaktioner på stress men att lidandet är verkligt. Men tillägger att det bara är individen själv som kan ta sig ur det.

Alla artikelförfattarna är mycket noga med att påpeka det. Att lidandet är verkligt. Samtidigt visar varenda en av de här texterna att skribenten inte har fattat ett jota av hur det är att leva med någon av de här sjukdomarna. Och vad det gör att bli bagatelliserad i artikel efter artikel.

Att det ofrånkomligen kommer påverka framtida möten med vården.

För ett tag sedan skrev jag om en ny bok av läkaren Kjell Asplund där han dissikerar fenomenet psykogen smitta under titeln ”Tankevirus”. I förlagets beskrivning av boken kan vi läsa följande:

”Det är inte bara virus och bakterier som sprids bland människor – tankar och beteenden är mer smittsamma är vad många tror. Smittsamheten kan vara så stor att det växer till en epidemi med förödande konsekvenser, särskilt ofta under religiöst eller politiskt förtryck, kris och krig.”

Är det en epidemi av psykogen smitta vi ser i media nu? Eller är det bara en helt vanlig politisk påverkanskampanj? Propaganda?

Oavsett kan det ge förödande konsekvenser.

För när sjuka människor hängs ut som problem. En kostnad. En börda för samhället. När man antyder att sjuka människor egentligen inte är sjuka, utan bara behöver tuffa till sig och att lösningen är arbete – bör vi nog ta i beaktande att det kan förutsäga en kommande våg av orimliga och olagliga avslag från Försäkringskassan, och annat mindre smickrande för ett välfärdssamhälle.

Naturligtvis under förevändningen att det är för patientens bästa.

---

För den som vill förstå vad jag menar med ”Oslokonsortiet-anda” eller vill veta mer om hur det har sett ut historiskt för sjukdomar som fått etiketten hysteri, neurasteni eller kultursjukdom (och vad det har med oss att göra), rekommenderar jag andra säsongen av Maran. Den finns som podd men även i textformat med källor, länkar finns samlade i [detta inlägg].

Jag skriver som terapi när samhällsdebatten kryper in under huden. Och skapar. Detta är mitt senaste alster.