Det här är det tredje inlägget i en serie om tre. Alla tre delar publiceras samtidigt och länkar till övriga inlägg finns i botten på denna text.

Med anledning av mina två tidigare inlägg om IVO:s beslut kring anmälningarna mot Ameliekliniken och patientföreträdares agerande har jag några avslutande ord att säga.

Tänk dig att du är sjuk, svårt sjuk. Du känner att livet faller i bitar. Inget är sig likt. Du tvingas ge upp allt utom det mest basala. Det påverkar allt du gör, hela ditt liv. Ja, inte bara ditt utan också dina anhörigas.

Tänk dig att du i den här situationen vänder dig till vården. Men att de inte förstår dig. Att de bagatelliserar dina symtom och skickar dig vidare. Att du studsar runt till olika vårdgivare och upplever att ingen vill ta i dig med tång.

Tänk dig då om du plötsligt möter en läkare som säger att hen kan hjälpa dig. Som säger att hen ser att du är jättesjuk. Att du lider. Som erbjuder kostsam behandling men övertygar dig om att den ska göra dig mycket bättre. Och du betalar för att få tillbaka ditt liv.

Tänk dig att du blir sämre i stället för bättre. Men att läkaren lugnar dig med att det är ett tecken på att medicinen fungerar. Eller att det är sjukdomen i sig själv som blir sämre. Att du fortsätter medicinera länge, eftersom hen är så övertygande. En expert. Men tillslut bestämmer du dig för att säga stopp ändå.

Tänk dig att du väljer att på eget bevåg avsluta den där behandlingen som skulle göra dig bättre. Och att du då plötsligt upptäcker att försämringen måste ha varit biverkningar. Och att när du begär ut journaler och och labblistor stämmer ingenting av det läkaren sagt.

Tänk dig att du då väljer att anmäla läkaren till IVO. För du vill inte att det här ska hända igen. Att du är rädd att felen du upptäckt ska finnas hos fler. Att det ska riskera liv. Du vet redan att du inte är ensam. Att fler har drabbats. Men du är rädd att fler ska skadas.

Tänk om du då skulle utmålas som svikare. Som någon som förstör. Att de människor du är orolig för beteer sig som att de hatar dig. Som att det är du som är problemet. Att till och med patientföreningarna hör av sig till IVO och försöker hjälpa kliniken i stället för dig.

Tänk om det är du som tillslut får rätt. Att IVO och tillfrågade experter ser samma felaktigheter och patientsäkerhetsrisker som du gjorde. Bekräftar att det du blivit utsatt för inte är okej. Att vården du fick uppvisar synnerligen allvarliga brister.

Tänk om det som har gått fel är det mest basala. Det varje vårdpersonal måste kunna för att ens få sin legitimation från första början.

Hur skulle du känna dig då?

Till dig som drabbats av det här vill jag säga förlåt. Å vårdens vägnar. Å patientföreningar och medpatienters vägnar. Förlåt!

Jag skäms så över hur ni behandlats!


Länkar till övriga inlägg i serien:

Till tidigare inlägg på samma tema (länk)


Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.