En bitterfittas (smått sarkastiska) bekännelser

Dagens text har kommit till med anledning av studien jag skrev om igår.

En bitterfittas (smått sarkastiska) bekännelser

Jag har äntligen kommit till insikt. Förstått att jag haft fel. Lagt skulden på vården när jag borde sett att varje läkare är en juvel.

Förlåt.

I själva verket är det jag och min sjukdom som är skurken.

Att vara trött är rätt dödfött när det kommer till att bli bra bemött. Vid det här laget är jag rätt kantstött och har nära på självdött, men jag borde ju kanske förstått att det är helt naturligt att diagnosen gör läkaren purken.

För när läkaren hör fatigue ger han mig en stirrig blick och jag ser hur hela hans inre skriker stick, fly på ett ögonblick, detta är ingen patient du kan få tillbaka i toppskick på ett kick.

Men sedan kommer han ihåg att det heller inte är någon han behöver bemöta med respekt, utan helt fräckt i affekt kan behandla som om den vore defekt. Utan att tappa varken självrespekt eller bli bemött som att han tillhör en sekt.

Så plötsligt får han tidsbrist, ålar sig i stolen av panik och stress. Han är helt klart under press eller så är det bara så här han kamouflerar sin leda och tristess.

Han försöker ge sig själv en frist genom att skicka iväg mig på remiss. Och medan remissen spelar pingpong kan han ägna sig åt sina riktiga patienter. Jag är nån annans problem och får sväva runt i intigheten medan jag väntar på progress.

Det är helt i sin ordning.

För en fatiguepatient ska man nämligen helst behandla både distanserat och släpphänt. Låta dörren stå på glänt för att hålla patienten i styr och helst inte trycka på en enda tangent.

För såna här patienter de är verkligen naiva, tror att man ska sjukskriva och dyra mediciner förskriva. Symtomen är självdestruktiva, överdrivna och mycket depressiva. Är du avvisande kan de dessutom bli aggressiva.

Egentligen är det såna man ska avliva, men det kan man inte säga högt för då kan de bli offensiva mycket kreativa och högaktiva. Vilket förvisso ger dig nog bevis på arbetsförmåga för att kunna trycka på avvisa. Och slippa sjukskriva.

Men nu efter många år av att känna mig vanskött och utstött har jag alltså vaknat upp.

Kommit till insikt.

Det var inte vården, det var jag. Det var mitt fel. Det var läkaren som var offret. Inte tvärtom. Det är han som ska kunna softa och sticka på sin offerkofta tillsammans med kollegorna. För det är synd om dom som ska behöva träffa patienter med fatigue så jävla ofta.

I hemlighet känner jag mig lite bitter. Det är trots allt han som valt sitt jobb. Han kunde tagit anställning som maskinist, receptionist, konsertpianist eller varför inte sportjournalist – men ändå är han kvar som läkare och tvingar mig att bli aktivist.

För han kan ju faktiskt byta jobb, byta bana.

Medan jag kan inte välja att bli frisk. Jag blir sedd som rebellisk och får sätta min hälsa på risk trots att jag bara hävdar min rätt till vård, utan att utmana.