Kan Försäkringskassan avgöra vad som är en överdrift?

Försäkringskafkan. Förnedringskassan. Försämringskassan. Kärt barn har många namn och lever upp till dom alla. Även denna gång.

Jag har så många frågor utifrån det jag skrev om i gårdagens inlägg, det vill säga att Försäkringskassan ska polisanmäla läkare som överdriver i sina sjukintyg.

Min främsta undran är vem som ska bedöma att läkarna överdriver. Handläggarna utan medicinsk kompetens, Försäkringskassans läkare som aldrig träffar patienten eller kanske Försäkringskassans juridiska avdelning? Hur ska de på ett ärligt och korrekt sätt kunna bedöma en överdrift?

I mitt fall hävdade Försäkringskassan under fyra års tid att jag hade full arbetsförmåga trots att läkaren bedömde att jag helt saknade arbetsförmåga. Som motivering hävdade de att det saknades objektiva fynd som bevisade mina begränsningar. Vid den tidpunkten hade jag redan varit heltidsjukskriven i sex år. Jag var sängliggande nästan alla dygnets timmar och behövde hjälp med det mesta i min vardag.

Den vårdcentral som nyss hade intygat att jag inte kunde jobba ville inte hjälpa mig med fortsatta intyg efter avslaget utan tyckte att jag skulle acceptera Försäkringskassans beslut, anmäla mig till Arbetsförmedlingen och söka arbete trots att jag var så begränsad av min sjukdom att jag var sängliggande. De valde att totalt svika mig när jag behövde dom som bäst.

Jag tvingades först söka mig till en privat läkare för att få hjälp och bytte senare till en av regionens andra vårdcentraler.

I fyra år processade vi (eller min man, jag fick PEM av att bara tänka på processen) avslag efter avslag mot Försäkringskassan i domstol. För de fortsatte avslå de efterföljande intygen trots att domstolen gett mig rätt vilket gjorde att vi tvingades fortsätta processa. Genom att förneka min verklighet utsatte Försäkringskassan mig för en extrem stress vilket försämrade min hälsa. Något jag fortfarande inte har återhämtat mig ifrån.

Varje avslag var ren tortyr. Jag tvingades till fysiskt och psykiskt påfrestande läkarbesök som enbart handlade om Försäkringskassans behov. Min hälsa hade ingen tid med. Sedan följde avslag, vilket egentligen var en serie av nekanden. I flera omgångar ifrågasattes sedan min läkares utlåtanden, min sjukdom och mina begränsningar av handläggaren och försäkringsmedicinska rådgivare (läkare) som aldrig hade träffat mig.

Vi funderade många gånger på att hoppa av den jävla försäkringskafkarusellen, men landade varje gång i att om vi gjorde det skulle det göra att jag hamnade helt utanför systemet för all framtid. Och det var liksom inte ett alternativ. Så vi tvingades göra våld på oss själva och fortsätta. Försäkringskassan fortsatte göra våld på oss. Fortsatte avslå. Fortsatte ifrågasätta. På grunder som inte följde gällande rätt.

Till sist hjälpte en läkare mig med ett intyg för att ansöka om sjukersättning. Samtidigt sökte jag återigen sjukpenning. Plötsligt bestämde sig sjukpenninghandläggaren för att verkligen utreda min situation. Hon krävde min läkare på ett antal kompletteringar. Processen var så påfrestande att jag kollapsade och min hälsa försämrades dramatiskt.

Medan jag låg i det mörka rummet med dundrande puls, diarréer och extrem intryckskänslighet som gjorde att jag knappt kunde prata och än mindre höra andra prata, godkände Försäkringskassan plötsligt min ansökan om sjukpenning. Någon månad senare beviljades jag dessutom stadigvarande sjukersättning på heltid.

Som underlag för beslutet om sjukersättning använde Försäkringskassan alla de intyg som de själva under fyra års tid hade avslagit och tvingat oss att processa om. Nu var det de hade sagt var lögn istället bevis för min arbetsoförmåga tillsammans med intygen för de sex år jag hade varit sjukskriven innan dess.

Bisarrt är bara förnamnet.

Mina läkare intygade att min arbetsförmåga var nedsatt på 100%. Under sex års tid gjorde Försäkringskassan samma bedömning. Sedan tvärvände de och ansåg plötsligt tvärtemot min läkare att jag hade arbetsförmåga på 100% utan att någonting hade förändrats. Detta höll de fast vid i fyra år innan de tvärvände ytterligare en gång och ansåg att jag hade 100% nedsatt arbetsförmåga för all framtid.

Jag undrar hur min situation hade bedömts efter Försäkringskassans nya beslut?

Hade de ansett att mina läkare överdrev när de beskrev mitt behov av sjukskrivning? Hade det faktum att mina läkare gjorde en annan bedömning av min arbetsarbetsförmåga än Försäkringskassan varit tillräckligt för en polisanmälan?

Som det känns nu hade det mest rimliga varit att jag och andra som på felaktiga grunder, utan lagstöd, kastats ut från sjukförsäkringssystemet polisanmälde Försäkringskassan. Inte att de anmäler våra läkare.