Kontroversiell BPS-profil inbjuden att föreläsa av Region Stockholm

Michael Sharpe, PACE-forskare och ledamot i Oslo Chronic Fatigue Consortiums styrgrupp, har nyligen föreläst för medarbetare vid Psykiatri Sydväst i region Stockholm.

Föreläsningen med Sharpe finns inspelad och i presentationen för videon kan man läsa följande:

”Den 2/6 2025 gästades Psykiatri Sydväst digitalt av Oxford-professorn Michael Sharpe, som ses som en av de främsta representanterna för konsultation-liaisonpsykiatri i världen.”

Jag kontaktade då region Stockholm och frågade i vilket sammanhang Sharpe föreläst samt begärde ut deltagarlista, inbjudan och program. Av någon anledning var det en kommunikatör som svarade mig.

”Michael Sharpe var inbjuden för att föreläsa vid ett internt möte för medarbetare vid Psykiatri Sydväst. Så här löd inbjudan:

”Den 2/6 gästas PSV digitalt av Oxford-professorn Michael Sharpe, som ses som en av de främsta representanterna för konsultation-liaisonpsykiatri i världen. Michael är en internationellt erkänd forskare med över 300 publikationer, ordförande för the European Association of Psychosomatic Medicine (EAPM) och kliniskt verksam vid the Oxford Hospitals i Storbritannien.”

Michael föreläste vid ett öppet, icke-obligatoriskt seminarium (ingen föranmälan krävdes och deltagarlista upprättades inte).”

Jag hittade länken till den här föreläsningen via Svenska psykiatriföreningen (SPF). Det är en intresseförening för läkare som arbetar inom psykiatrin och den är en del av Svenska Läkaresällskapet. SPF har några subsektioner och Föreningen för Konsultpsykiatri, som delat föreläsningen, är en av dessa.

Så här beskrivs denna sektion av SPF:

”Föreningen för konsultationspsykiatri är en sammanslutning av psykiatrer intresserade av psykiatri inom somatisk medicin och primärvård. Konsultationspsykiatri – consultation-liaison psychiatry – arbetar med patienter som primärt har kontakt med somatisk sjukvård för kroppsliga symtom eller sjukdomar.”

Efter jag ställt frågor till regionen om deras föreläsning med Sharpe har länken till föreläsningen på Vimeo slutat att fungera.

Jag hann dock se föreläsningen innan den försvann.

Den som presenterar Sharpe och som spelat in föreläsningen är Lovisa Järnmark.

Enligt Linkedin är Järnmark överläkare och enhetschef på Konsultenheten Psykiatri Sydväst som finns på Huddinge sjukhus.

Eftersom det är den här typen av verksamhet som Sharpe pratar om i sin föreläsning tänker jag att det kan vara av vikt att ni får ta del av hur enheten beskrivs på hemsidan.

”Konsultenheten Psykiatri Sydväst finns till för patienter som vårdas inneliggande eller i öppenvård vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge när det samtidigt finns behov av psykiatrisk bedömning. Konsultenheten startade på Huddinge sjukhus 1997 och är en för svensk sjukvård unik verksamhet. Vårt område, konsultation-liaisonpsykiatri, innebär att vi arbetar för att hjälpa patienter som har psykiatriska problem och vårdas inom kroppssjukvården. Det går inte att söka direkt till oss utan du kan möta oss som del av vård och behandling på sjukhusets avdelningar eller mottagningar.”

”Vi utför direkta patientbedömningar och behandlingar. Vi ger också indirekt konsultation genom att delta i multidisciplinära team, rådgivning, handledning och undervisning av somatisk personal. Förutom att lindra psykisk ohälsa är ett viktigt syfte med våra insatser att underlätta den somatiska behandlingen när psykiatriska faktorer, exempelvis depression eller ångest, kan vara hinder på vägen. Vi har ingen akut verksamhet. Vi deltar i forskningsprojekt och utbildningsverksamheter och har regelbundet utbyte med kolleger i länder där konsultation-liaisonpsykiatri är mer utvecklad.”

Varför är detta viktigt?

Men vem är då Michael Sharpe och varför är det viktigt att personer med postinfektiösa sjukdomar vet om att han föreläser för personal inom psykiatrin i Stockholm?

Jo, Sharpe är en av frontfigurerna i det jag berättade om i förra sommarens säsong av Maran. Alltså den mycket problematiska tolkning av den biopsykosociala modellen som vissa grupperingar använt för ME och liknande sjukdomar under flera decennier. Sharpe har varit med och utvecklat den här inriktningen, han har också utvecklat kriterier för ME som inte kräver att patienten har belastningsutlöst symtomförvärring (PEM) och han var som sagt en av forskarna i den hårt kritiserade PACE-studien. Nu sitter han i styrgruppen för Oslo Chronic Fatigue Consortium, det nätverk vars manifest Elin Lindsäter och flera andra som arbetar med Trötthetsstudien har skrivit under.

Den här grupperingen klassificerar ME och postcovid som medicinskt oförklarade symtom (MUS) och de menar att symtomen beror på felaktiga tankemönster som upprätthålls av rädsla och undvikandebeteenden. Samtidigt cherrypickar de bort biomedicinsk forskning och de senaste internationella riktlinjerna för ME, tex NICE). Lösningen på problemet är enligt denna grupp att ge patienten en annan förklaringsmodell för att minska rädsla kring symtomen och att patienten tar sig ur sitt undvikandebeteende genom att gradvis utsätta sig för de aktiviteter som tidigare gett symtom.

Så här skriver konsortiet på sin hemsida (översatt med hjälp av DeepL):

”Även om vi anser att symtomen på dessa tillstånd är verkliga, menar vi att det är mer sannolikt att de återspeglar hjärnans reaktion på en rad biologiska, psykologiska och sociala faktorer, snarare än en specifik sjukdomsprocess. Möjliga orsaker är en ihållande aktivering av den neurobiologiska stressreaktionen, som åtföljs av förändringar på immunologiska, hormonella, kognitiva och beteendemässiga områden. Vi föreslår vidare att symtomen är mer benägna att kvarstå om de uppfattas som hotfulla, och att alla aktiviteter som uppfattas kunna förvärra dem undviks. Vi ifrågasätter också idén att det bästa sättet att hantera sjukdomen är genom långvarig vila, social isolering och sensorisk deprivation. Istället föreslår vi att återhämtning ofta är möjlig om patienterna får hjälp att förstå sina symtom som mindre hotfulla och får stöd i en gradvis återgång till normala aktiviteter.”

Sharpe, MOS och ME

Sharpe har hållt på länge med det han gör och hans syn på ME som medicinskt oförklarade symtom (MOS/MUS) har inte förändrats över tid.

I en artikel från 2002 förklarar han vad MOS innebär, vilka symtom (tex fatigue, smärta och yrsel) och syndrom (tex IBS, fibromyalgi och ME) som ingår i begreppet och att det finns en mängd olika begrepp som används för samma sak (tex funktionell, somatisering och somatoform). Han skriver att patienten behöver antidepressiv medicin, KBT och rehabiliteringsprogram.

Den här artikeln ger också instruktioner till vårdpersonal om hur patienter med MOS ska undersökas och bedömas. Bland annat kan vi läsa att ju fler symtom en patient har desto större sannolikhet är det att det handlar om MOS eller somatisering.

I listan med instruktioner finns det också tips från Sharpe om att personalen ska fråga om patientens rädslor kring sina symtom och söka efter stressorer, depression och ångest. Att visa empati kring patientens stress kring symtomen och använda ord som antyder att sjukdomen inte är psykisk beskrivs som en användbart tillvägagångssätt för att nå dit man vill.

Några citat (översättning med hjälp av DeepL):

”Har patienten andra symtom? Det är värt att be om en uttömmande lista över symtom. Ju fler symtom, desto större är sannolikheten att de är medicinskt oförklarliga. Växer och avtar de? Flera varierande symtom under lång tid tyder på somatiseringsstörning.”

”Fråga patienterna vad de tror eller är rädda för att det är för fel på dem. Detta kan avslöja varför de är överdrivet oroliga för symtomen (hälsoångest) och göra det möjligt att ge lämplig riktad utbildning och lugnande besked.

”Sök bevis för ”stress”. Påfrestningar i livet kan vara en bidragande faktor. De flesta patienter tycker att ”stress” är en mer acceptabel förklaring än en psykiatrisk diagnos.”

”Sök bevis för depression och ångest. Detta görs ofta bäst mot slutet av konsultationen så att patienterna inte känner att de blir avfärdade som ”bara psykiatriska”. En bra metod är att visa empati för den förståeliga ångest som symptomen ger upphov till.”

Åter till föreläsningen

I sin föreläsning berättar Sharpe om vilka patienter som konsultationspsykistrin möter i den somatiska vården. Han betonar att det främst inte handlar om de stora psykiatriska diagnoserna som schizofreni och bipolär sjukdom utan mer om andra orsaker, som symtom som inte kan förklaras medicinskt och patienter som olika anledningar inte samarbetar i behandlingen.

Han säger bland annat så här (översatt med DeepL):

”Men de patienter på allmänna sjukhus som har filtrerats av systemet har en låg andel schizofreni och bipolära sjukdomar. Det förekommer fortfarande och det kan fortfarande behöva hanteras men det är en låg siffra. Mycket vanligare problem är patienter som har fysiska symtom som inte kan förklaras av medicinska undersökningar. De har ofta samtidig ångest och depression.”

Sharpe nämner inte diagnoserna ME och postcovid i sin föreläsning men tar upp både MOS/MUS och funktionell neurologisk symtomstörning (FND) under föreläsningen – vilket enligt hans tolkning är samma sak. Detta tillsammans med att region Stockholm utnämner honom till en auktoritet på området gör föreläsningen mycket problematisk.

Etiketten Sharpe sätter på patienterna som omfattas av konsultationpsykiatrins uppdrag är ”mentally sick” – det vill säga ”psykiskt sjuka”. I detta inkluderar han alltså personer med fysiska symtom där vården inte kan påvisa objektiva fynd för fysisk sjukdom.

Om Sharpes föreläsning och ideologi praktiseras av region Stockholms personal riskerar vi att personer med exempelvis ME och postcovid kan komma att bedömas och behandlas som psykiskt sjuka – trots att de är inlagda för fysiska symtom i den somatiska vården och inte har någon psykisk sjukdom.