Jag har tidigare berättat om att Trötthetsstudien finansieras bland annat av FORTE och Försäkringskassan. Utlysningen hette ”Psykisk ohälsa med fokus på rehabilitering, samverkan och ett hållbart arbetsliv.”

Nu har FORTE publicerat en intervju om studien med ansvarig forskare Elin Lindsäter på sin hemsida.

Skärmdump från FORTE

Lindsäter förklarar bland annat att rädsla, speciellt rädsla för att bli sämre, är en stor orsak till att svår trötthet upprätthålls och är något som studien vill råda bot på.

Det här klippet är ett skärminspelat utdrag från intervjun där Lindsäter säger:

”För att, det finns flera studier som har sett att initialt så är det ju olika typer av sjukdomsmekanismer som som gör att en människa mår så dåligt och blir så förlamande trött, men sen är det andra saker som påverkar också att tröttheten kanske inte går över. Och man mår väldigt dåligt om man inte klarar av att leva sitt liv som innan, så att en del blir väldigt nedstämda, oroliga över framtiden, man kanske förändrar sitt sömnmönster på sätt som gör att man inte klarar av dagen. Och man kanske är väldigt rädd för att göra olika saker, för man är rädd för att försämra sitt tillstånd. Och den sortens mekanismer försöker vi hjälpa personer med i den här behandlingen. Det löser inte varför de blev sjuka från början, men det kanske kan avlasta dom från en del av lidandet.”

Med anledning av den här videon, som du ser i sin helhet via FORTE, måste vi prata om den bakomliggande ideologin här.

Elin Lindsäter är alltså, tillsammans med flera av de andra forskarna i Trötthetsstudien, med i samma nätverk (Oslo Chronic Fatigue Consortium) som Michael Sharpe som jag berättade om i gårdagens inlägg. Det här är ett nätverk som menar att ME och andra postinfektiösa sjukdomar beror på felaktiga tankemönster, rädsla och undvikande.

Trötthetsstudien och det Lindsäter säger i intervjun med FORTE måste ses i ljuset av det konsortiet predikar.

Så här skriver konsortiet på sin hemsida (översatt med hjälp av DeepL):

”Även om vi anser att symtomen på dessa tillstånd är verkliga, menar vi att det är mer sannolikt att de återspeglar hjärnans reaktion på en rad biologiska, psykologiska och sociala faktorer, snarare än en specifik sjukdomsprocess. Möjliga orsaker är en ihållande aktivering av den neurobiologiska stressreaktionen, som åtföljs av förändringar på immunologiska, hormonella, kognitiva och beteendemässiga områden. Vi föreslår vidare att symtomen är mer benägna att kvarstå om de uppfattas som hotfulla, och att alla aktiviteter som uppfattas kunna förvärra dem undviks. Vi ifrågasätter också idén att det bästa sättet att hantera sjukdomen är genom långvarig vila, social isolering och sensorisk deprivation. Istället föreslår vi att återhämtning ofta är möjlig om patienterna får hjälp att förstå sina symtom som mindre hotfulla och får stöd i en gradvis återgång till normala aktiviteter.”

Behandlingen som testas i Trötthetsstudien är precis den som beskrivs här. En typ av KBT där patienterna får lära sig vad den här ideologin lär ut om vad som upprätthåller trötthet och också innehåller moment av gradvis utökad aktivitet som exponerar patienterna för sådant som tidigare gett ökade symtom.

Det enda jag tänker på när jag ser det här är att den som sitter och säger till personer som lever med belastningsutlöst symtomförvärring (PEM) att symtomen upprätthålls på grund av rädsla och undvikande har _verkligen_ inte en susning om hur det är att (försöka) leva med PEM.

Läs mer om Trötthetsstudien på denna sida [länk]

Här kan du läsa mer om behandlingen och se delar av behandlingsmaterialet [länk]

Upptäck mer från The ME Inquiry Report

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.